Monika, en kvinna på 67 år, brukade envist följa sin dagliga vana att promenera i parken. Just den där särskilda dagen kände hon dock hur en tung sorg lade sig över henne när hon mindes gångna tider. Allt hade varit så ljust en gång, familjen blomstrade. Men en dag förändrades hennes liv för alltid. Hennes son, som då var på väg uppåt i karriären, drabbades av ett hemskt öde han drunknade, och omständigheterna kring hans död förblev höljda i dunkel. Hennes make, som inte kunde bära sorgen, brast till slut ihop och hans hälsa försämrades snabbt. Han blev nedstämd, försvann ofta hemifrån och till sist inträffade en tragisk olycka. Monika blev änka vid 50 års ålder, utan någon familj att luta sig emot. Trots att pensionen räckte till, levde hon ganska isolerat. Som tur var hade hon fortfarande Peter, en pojke från kvarteret, som ofta kikade förbi för att sällskapa.
En kväll, när Monika var på väg hem, lade hon märke till en ambulans som stod parkerad längs hennes gata. Inne i folkmassan såg hon Peter stå vid sin mammas bår och bönfalla henne att vakna. En polisman ropade på någon som kunde ta hand om pojken, men Monika samlade mod och erbjöd sig att ta med honom hem till sig. Polisen antecknade hennes namn, och påpekade att socialtjänsten snart skulle kontaktas. Monika visste att hon ville ta hand om Peter, även om hon förstod att det inte skulle vara hennes beslut att fatta.
Det dröjde nästan en månad innan socialtjänsten dök upp. Under tiden hann Monika och Peter vänja sig vid varandra och fann tröst. Monika kände sig som en mamma igen; hon lagade varm mat till pojken och sjöng gamla svenska vaggvisor för honom på kvällarna. Hon uttryckte sin önskan att få behålla Peter, men tjänstemännen förklarade att lagarna gjorde det svårt, särskilt med tanke på hennes ålder. Trots deras kyliga ord visste Monika att hon aldrig skulle finna ro i hjärtat igen om hon inte fick ha Peter vid sin sida resten av livet.
