Min syster, Linnéa Johansson, hade valt att uppfostra sina fyra barn helt själv. Hennes make, Erik, hade bedragit henne med en kollega från arbetet. Sedan dess hade Linnéa inte haft någon ny relation. Hon var en kvinna med utbildning; tre examina, varav en från kockutbildningen. Såvitt jag minns hade hon arbetat på olika caféer och restauranger runtom i Stockholm.
Hon köpte alltid allt till sina barn, och de var tacksamma men de bad ständigt om mer. Nu hade de vuxit upp och skapat egna familjer. Linnéa skickade fortfarande pengar till dem, i kronor, varje månad. Hon gick i pension för länge sedan men fortsatte att jobba. Hon sa att det gav livet mening att kunna hjälpa sina barn.
Sedan insjuknade Linnéa i en kraftig influensa som snabbt gick över till lunginflammation. Hon tog sjukledigt, knappt så hon hade råd att köpa mat. Vännerna stöttade henne, men barnen hörde bara av sig när överföringarna slutade komma. De ringde, önskade henne snabb tillfriskning, men frågade aldrig om pengarna räckte eller om hon behövde hjälp.
Linnéa bad sina barn att besöka henne, men de avböjde alla. De hade sina jobb och egna familjer ingen hade tid för sin egen mamma. Linnéa kände sig sårad och sviken. Hon hade varit den som stött upp dem hela livet men nu, när hon behövde dem, var det ingen som ens ville komma.
Hon låg på Södersjukhuset i en månad. Sjuksköterskan skötte alla sjukvårdsavgifter. Samtidigt återhämtade sig Linnéa långsamt och återvände till sitt jobb. Barnen ringde inte en enda gång under hela perioden. Släkten måste ha berättat för dem att hon var återställd, för det var först när hon blev utskriven som de kom att tänka på henne igen.
De frågade först hur hon mådde, men gick snabbt över till anledningen till samtalet: alla fyra ville att hon skulle skicka pengar, kronor och ören, till exakt angivna belopp och innan en viss dag. De funderade inte på varifrån pengarna skulle komma eller om hon hade nog. Deras egna behov var allt som betydde något.
Linnéa var djupt besviken. Hon hade aldrig väntat sig att bli behandlad på det sättet av sina egna barn. Visst, kanske var det hennes eget fel det var svårt att inte känna medlidande med sig själv. När man lägger sitt liv åt sidan för andras skull, så hoppas man att det ska komma något tillbaka. Hon skulle kanske inte ha offrat allt för barnen, borde ha tänkt mer på sitt eget liv, inte på en ensam ålderdom. Men nu gick det inte att ändra något.
