Min man har en älskarinna. Det stör mig inte alls att de har någon slags relation. Faktum är att jag träffade denna kvinna en gång. Jag kände ingen ilska gentemot henne, och det verkade bara löjligt att vi skulle vara ovänner på grund av min man.
Vi satt länge och pratade, på något konstigt café i Gamla Stan där borden var täckta av salt och rök steg ur kopparna. Älskarinnan hon hette Märta visade sig vara en människa av rätt sort. När samtalet var slut kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Vi gjorde till och med ett märkligt byte av gåvor: hon gav mig en liten salt sill i porslin, jag gav henne en ullstrumpa.
Senare, som i en svävande dröm, bestämde sig min man och Märta för att hålla ett slags bröllop. Inget riktigt, förstås. Jag var helt lugn över det, och vi började förbereda tillsammans. Jag hjälpte Märta välja en brudklänning från en gammal koffert på vinden, medan hon rådde mig kring vilken klänning jag skulle ha. Vi bestämde att ceremonin skulle hållas hemma hos oss, i vår lilla lägenhet i Vasastan. Jag blev vittne. Allt kändes märkligt verkligt, som om bara stadshuset på Hantverkargatan saknades.
På den drömska bröllopsmorgonen vaknade vi tidigt, kokade kaffe och började pynta med lingonris. Jag hjälpte Märta dra på sig den sneda brudklänningen. Vi gick sedan till vardagsrummet, som plötsligt blev till en balsal, och på den knakiga parketten lovade vi varandra evig vänskap. Ingrid och min man utbytte underliga löften innan de trädde på ringar av gammalt järn. Som nygifta kysstes de under en tavla av en älg.
Bröllopsnatten tillbringade de hos oss. När min man somnat, gled Märta ner till mitt lilla kök där jag redan satt och väntade med kanelbullar och varm mjölk. Vi pratade länge om allt och inget, om barndomssomrar i Dalarna och varför gryningar alltid doftar citron i Stockholm. Det var ett stilla samtal, nästan som gryningen självt. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, bortom verklighet och tid.
Jag känner mig inte det minsta förödmjukad. Tvärtom: jag skulle nästan kunna säga att jag är lycklig mitt i allt det besynnerliga. Märta och jag går på konstiga promenader, fikar, och ibland simmar vi i Eriksdalsbadet där lamporna alltid flimrar blått. Vänskapen med Märta betyder nog mer för mig än någon man någonsin skulle kunna göra.
Vad tycker ni om en sådan vänskap, som inte följer vakenvärldens regler?
