Det sägs att vi är ansvariga för allt som händer i våra liv och att vi faktiskt får skylla oss själva. Vilka val man gör en dag, så får man också leva med dem.
I mitt liv gjorde jag tyvärr ett ganska uselt val när jag bestämde mig för att knyta min framtid till en man som, om vi ska vara ärliga, inte direkt var någon kronprins. I min ungdom var jag kär till öronen i Fredrik, och trots att jag visste att han var en slarver så var jag orubbligt säker på att han skulle förändras för min skull! Vilket skämt Men jag ville ju tro, hoppet är ju trots allt det sista som lämnar människan. Men sanningen är, att folk förblir de de är, särskilt när de blir erbjudna kaffe och kanelbullar utan att behöva göra något för att förtjäna dem. Så även efter att min son Frans föddes, höll Fredrik på med sitt gamla trams.
Varje månad fick jag nya rapporter om hans eskapader från grannar, vänner och till och med mina egna släktingar, som om de tävlade om vem som kunde komma med saftigast skvaller. Jag kände mig både förnedrad och förbaskad (ja, och ganska dum också), men bet ihop i fem år tills det till slut fick vara nog. Skilsmässan var trots allt ett kapitel för sig, men den hade åtminstone en ljusglimt: Fredrik girighetens motsats lämnade mig lägenheten utan bråk, i utbyte mot att jag inte krävde underhållsbidrag. Jag och Frans ville ändå inte bo där, så vi hyrde ut lägenheten och flyttade hem till min mamma, som behövde hjälp att ta sig igenom dagarna.
Hyrespengarna en stadig ström av svenska kronor gick till min sons kläder, skolutflykter, leksaker och liknande. Jag försökte ge honom en så dräglig barndom som möjligt. De pengar jag själv drog in på svartjobb (nej, jag är inte stolt, men ibland får nöden verkligen gå före lagen) gick till räkningar, mat och mammas mediciner hon var sängliggande i flera år efter att ha blivit sjuk. Jag trodde på något naivt vis att min son skulle uppskatta allt jag gjort för honom. Nu är jag 57 år, diabetiker, injicerar insulin som en liten kemifabrik och försöker mest hålla mig vid liv så länge det går.
Arbeta? Kom igen. På vilken arbetsplats i Stockholm vill de ens ha en med min meritlista? Några pensionspoäng har jag inte lyckats samla ihop för många flyttar mellan jobb och för mycket svartjobb helt enkelt. Så jag och mina symptom lever bokstavligen på hyran från en etta i Solna. Min son Frans är numera 31, nyligen gift. Och nu har han i förbifarten deklarerat att han och hans blivande fru ska flytta in i lägenheten. Basta.
När jag pep fram att jag då blir utan inkomster, drog han bara på axlarna och sa, Det där är väl ditt problem. Nu står jag här med tomt sparkonto, behov av mediciner stup i kvarten, och fortfarande måste det köpas falukorv och betalas elräkning. Jaha, vad ska jag göra nu då? Hur kan min egen son göra så här mot mig? Och varför ja, varför just jag?
