För ett och ett halvt år sedan blev jag och min man föräldrar. Vi fick en helt fantastisk liten dotter. Så i år, trots att vår flicka fortfarande är pytteliten, beslöt jag och min man att faktiskt åka på semester. När min mamma kom på besök berättade vi lite glatt om våra planer.
Mamma utbrast direkt:
Hur ska ni kunna vila ut med en sån liten unge? Det blir ingen riktig semester för er med henne. Min granne kom nyss hem från Mallorca barnen släpade med henne som barnvakt. Jag skulle gärna följa med, men jag har ju inte råd, fattar ni väl.
Hennes vink var ungefär lika svårtydd som en blå IKEA-kasse, men jag sa inget just då. Vi bestämde oss istället för att prata ihop oss. Dagen efter sa jag till mamma:
Hördu, vi vill faktiskt att du följer med oss. Lyssna nu, mamma: min man står för hela resan du får eget rum, han betalar både flyg och boende, till och med fickpengar får du. Men du måste hjälpa oss lite med barnet. Och vet du vad, jag ger dig lite extra på sidan, bara säg inget till honom!
Mamma sken upp som en sol över Östersjön och tackade glatt ja. Så vi flög iväg. Första dagen umgicks vi tillsammans, var halvt döda efter resan och gick och la oss tidigt. Dag två säger min man till henne:
Kan du ta med dig lilla Märta till ditt rum ikväll? Vi tänkte gå ut och käka lite gott!
Svaret från mamma kom direkt:
Åh, jag hade gärna hjälpt till, men jag har faktiskt bokat två guideturer igår och måste upp i ottan!
Mamma, va? Vänta nu vi kom ju överens om att du skulle hjälpa oss! protesterade jag.
Jag har bara två dagar för mig själv! Efter det tar jag hand om Märta, det lovar jag! svarade hon glatt.
Jaha, vi fick snällt gå med på det. Två dagar senare säger mamma:
Jag tror jag har blivit förkyld! Du får ta Märta själv så länge, vill inte smitta lilla gumman!
Mamma… du ser inte ett dugg sjuk ut! Ingen snuva, inget hostande! sa jag förvånat.
Veckan gick, och mamma fortsatte klaga över sin mystiska “förkylning”. Så råkade jag komma på henne med att smaska glass i hemlighet.
Men mamma! Vad gör du? Hur var det med “ont i halsen”? Eller har du blåst oss och egentligen bara latat dig hela veckan?
Men jag måste ju också få vila! Jag jobbar hårt jag med, vet du! Jag är faktiskt inte er barnflicka! sa hon bestämt.
Jag blev riktigt stött:
Men vi sa ju; vi betalar din semester, och du hjälper till med Märta i utbyte. Istället ligger du och jäser och låter oss slita med ungen!
Resten av resan pratade jag knappt med mamma. När vi kom hem i Stockholm blev det frostigt. Tre månader har gått, och jag har fortfarande inte förlåtit mamma för hennes semestertricksande…
