I vissa relationer kommer det en tid då den ena parten helt oförklarligt tappar alla sina känslor för den andre. Tyvärr var det precis detta som hände Erik. Han hade aldrig haft ett romantiskt förhållande förrän han blev sjutton år gammal. Trots att många flickor uppskattade honom, valde han att fokusera på självutveckling och sina studier, fast besluten att följa sin dröm att bli kirurg ett yrke som krävde hård och noggrann utbildning. Först när han kom in på universitetet, och efter sin mammas önskan, började Erik så smått visa intresse för flickor.
Till slut fann han en som verkligen tilltalade honom. Hans blick fastnade på Linnea, som råkade vara i samma studiegrupp som Erik. Hennes förvåning var tydlig när han till sist närmade sig henne, eftersom han sällan pratade med flickor och mest höll sig till sina närmaste killkompisar. De började samtala, och Erik bjöd henne några gånger på restaurang i Uppsala, något som hon glatt tackade ja till. Med tiden gick deras vänskap över i något djupare, och till sist erkände de för varandra och sina vänner att de var ett par.
Eriks mamma blev oerhört glad, eftersom hon länge oroat sig för att sonen kanske aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Men direkt efter examen verkade Linnéas känslor försvinna, vilket var sorgligt men inte alldeles ovanligt. När Erik fick veta det blev han djupt sårad, och det tog lång tid för honom att hämta sig igen. Fast han var en vuxen man, var det första gången i livet han fick känna på smärtan av att bli avvisad. Det minnet bär han fortfarande med sig, som en viktig läxa från ungdomens dagar.
