Min svärmor är verkligen en äkta svensk dam… Egentligen hade jag nog kunnat avsluta berättelsen med de orden, för all min frustration ligger inbäddad där, men jag fortsätter ändå för tydlighetens skull. Varje kväll stapplade jag hem från jobbet och landade raklång på soffan. Ni kan ju föreställa er exakt hur sugen jag var på att ställa mig vid spisen och laga mat till min fästman i det skicket.
En eftermiddag klev jag in genom dörren och hörde min man prata i telefon. Tyvärr hade han precis satt igång samtalet:
Ja. Hej mamma… jo…, jo…, nej, vi har inte ätit än! Hon har precis kommit hem, så hon lagar säkert något när hon har lust. Ja, självklart är jag hungrig, har ju bara käkat en halväten knäckemacka till frukost. Men det är ingen dödsdom att vara hungrig, mamma, jag överlever. Så… bjuder du in oss eller?
Jag blev så arg att jag inte ens sa ett knyst under hela samtalet. Jag satt där med knutna nävar som en seriefigur. Han lägger på och säger sedan glatt, med ett naivt leende, studsandes som en överlycklig tax: Mamma bjuder på middag! Och så började han räkna upp alla de klassiska rätter hans mamma brukade laga; köttbullar med potatis, Janssons frestelse, silltallrik, och så vidare i all oändlighet. Jag ville bara säga allt jag tyckte om min svärmor. Till efterrätt skulle jag bjuda på ett brandtal om Varför kan du inte äta något innan du lägger dig? Men… jag tog på mig ett glatt ansikte, sminkade till mig och följde med på middag.
Det där var droppen som fick bägaren att rinna över och ja, vi gick skilda vägar senare. Idag är jag gift för andra gången. Nu jobbar vi båda två och är ganska slutkörda, så vi lagar mat varannan dag. Det har faktiskt blivit nyckeln till att fred och harmoni råder i vårt lilla svenska hem. Visst är det svensk vardagslyx ändå?
