Mitt liv tog en dramatisk vändning när pappa bestämde sig för att söka jobb i Norge på grund av svåra ekonomiska tider och bristen på möjligheter hemma i Sverige. Jag minns knappt själv jag var inte mer än två år gammal när han åkte, men mamma sa alltid att han lugnade oss och lovade att det bara skulle vara för en kort stund. Men månader blev till år, och det enda vi hade från honom var pengarna han regelbundet skickade hem till oss.
Tack vare pappas ekonomiska stöd hade jag, mamma och min lillasyster ändå ett rätt tryggt liv i vår lilla lägenhet i Växjö. Men hans frånvaro kändes ständigt i luften, som ett tomrum ingen riktigt kunde fylla. När mamma blev sjuk och till slut gick bort efter en lång, smärtsam sjukdomskamp, rasade allt samman. Jag hade inget annat val än att ta hand om min lillasyster Johanna, trots att jag själv bara var ny i vuxenlivet och just hade börjat mina första terminer på universitetet.
Jag försökte hålla ihop allt plugget, hushållet, och omsorgen om Johanna men det fanns nästan aldrig någon tid över för mig själv. Sorgen över mamma, och särskilt pappas upplevda svek när han inte ens kom till begravningen, blev en tung sten inom mig. Bitterheten växte, och till slut vägrade jag ta emot hans pengar. Jag ville klara oss på egen hand, så jag började jobba extra på ett café i stan för att kunna försörja oss.
När morfar dog förra vintern, lämnade han sitt hus i Småland och en gammal Volvo till oss. Jag behövde sälja Volvon för att få in lite pengar och en dag när jag skulle provköra den för ett eventuellt köp, stannade motorn mitt ute på den ödsliga landsvägen. Jag stod handfallen i vintermörkret och visste inte vad jag skulle ta mig till, när plötsligt en svart Volvo SUV bromsade in bredvid mig. Den som klev ut ur bilen var ingen mindre än pappa han jag knappt pratat med på över tio år.
Han erbjöd sig att hjälpa till med bilen och försökte inleda ett samtal, men jag var stel och avvaktande. Det där stilla mötet ute på vägen blev smärtsamt honom slog insikten om vad han gjort och vad han förlorat, men möjligheten att verkligen försonas gled honom ur händerna.
Efter mötet med pappa kände jag mig full av motstridiga känslor: dels ilskan och sorgen, dels längtan efter att kunna förstå och läka. Kanske kan vi en dag hitta ett sätt att bygga en ny relation, men just nu svävar vi båda i ovisshet. Endast tiden kan läka så gamla sår och fylla igen de tomrum som år av saknad lämnat efter sig.
