Efter att min biologiska mamma förlorade kampen mot cancer beslöt min pappa att ta hem en ny kvinna, någon som skulle kunna bli en mamma för mig och mina syskon. Längre än mina äldre syskon kämpade jag med att kalla henne mamma, men tiden visade att hon verkligen förtjänade det namnet.
När mamma gick bort var jag bara ett litet barn, och pappa stod plötsligt ensam med ansvaret för tre små barn. Han insåg att vi behövde en modersgestalt, så han vände sig till en bekant kvinna vid namn Ingrid och frågade om hon ville bli vår nya mor. Ingrid tackade ja utan att tveka och tog an rollen med värme och tålamod. Hon tog genast ansvar för hemmet, såg till att allt fungerade och använde till och med sina egna pengar för att sy skolkläder åt mig och mina syskon.
Mina äldre syskon accepterade henne snabbt som deras nya mamma, men för mig satt det långt inne. Det tog längre tid för mig att vänja mig och börja tala till henne som till en mor. Vid den åldern hade jag svårt att uttrycka mig, men en dag lyckades jag få fram att min biologiska mamma alltid bar en låg knut i håret. Efter det började Ingrid också sätta upp håret på samma sätt, för att hylla min avlidna mor.
Trots Ingrids ansträngningar och omtanke förblev det svårt att kalla henne mamma. Då kom pappa på en kreativ idé för att få mig att ta steget. Han ordnade en familjeträff där Ingrid bakade min favoritpaj. Villkoret för att jag skulle få en bit var att jag kallade henne mamma. Till slut gjorde jag det, och från den stunden blev hon en självklar del av vår familj.
Livet hade sina prövningar mina föräldrar drabbades av svårigheter och sjukdom. Min nya mamma kämpade med samma sjukdom som tog min biologiska mammas liv, men hon gick segrande ur striden. Vi upplevde också tragedin när föräldrarnas första son försvann kvällen före sitt bröllop och senare hittades och begravdes. Trots alla dessa trauman förblev min mamma vår klippa, full av värme, ömhet och kärlek.
Mamma har, trots alla tunga tider och sorger, fostrat fem barn, tagit hand om sina barnbarn och numera älskar hon även sina barnbarnsbarn. Hon går fortfarande upp i ottan för att göra fint hemma och stickar små saker åt familjens yngsta. Trots sin ålder är hon en källa till berättelser och kärlek, och tiden vi får med henne är en glädje. Hennes förmåga att älska tycks aldrig sina, och både vi barn och hela släkten är välsignade som har henne kvar i våra liv.
Det jag har lärt mig är att kärlek inte alltid kommer från där man förväntar sig, men när den väl slår rot blir den starkare än allt annat.
