Min trettioårige son dök upp hemma hos mig vid åtta på kvällen, släpandes på två stora resväskor längs trottoaren, som om han kommit hem efter en evighet borta. Så fort han klev innanför dörren, utan att ens säga hej, så slängde han ur sig att han måste bo lite hos mig, för att han inte orkade med livet där ute längre.
När jag frågade vad som hänt berättade han att han sagt upp sig från jobbet utan någon förvarning, lämnat allt han höll på med, och att han var trött på stressen och pressen och inte ville gå tillbaka. Men det som verkligen tog priset var när han berättade att han sålt bilen för att slippa ha några måsten kvar, sa han stolt, som om det här var det bästa han gjort i hela sitt liv. Jag blev alldeles paff han har slitit i åratal för den där bilen!
Jag undrade var han tänkte bo medan han försökte landa på fötterna igen, och då sa han helt enkelt att han ville stanna hos mig, som förr, och att han behövde få vila. Här kände han sig trygg, förklarade han. Jag skrattade först, trodde han skojade, men han var fullkomligt allvarlig. Han menade på fullt allvar att han ville tillbaka till sitt gamla rum, det där rummet han flyttade ut ifrån när han var tjugo, som att tiden stått helt still.
När han gick upp för att leta efter sitt gamla rum och insåg att det numera är mitt lilla målarrum blev han riktigt sur. Han tyckte att jag borde fattat att han alltid skulle kunna komma tillbaka, att hans rum borde stått orört utifall att. Jag förklarade för honom att jag bott själv i många år nu, ordnat allt så som det passar mig, och att han inte bara kan dyka upp och låtsas som om inget hänt sedan han flyttade hemifrån. Han tog illa upp, som om jag stötte bort honom.
Samma kväll började han uppföra sig som om han vore femton igen: kläderna hamnade på vardagsrumsgolvet, han öppnade kylskåpet som om det vore hans eget, bad mig värma mat åt honom och frågade till och med om han kunde låna en femhundring i några dagar. Jag stod där och försökte fatta när min vuxna son egentligen bestämde sig för att släppa taget om allt och bli beroende av sin mamma igen.
Morgonen därpå gick jag upp tidigt, men han sov fortfarande, hade inte ens plockat undan efter sig. Resväskorna låg mitt i vardagsrummet, smutstvätt på soffan, disk överallt. När jag väckte honom för att prata blev han irriterad och sa att det här är ju ändå mammas hem, och att han var där för att vila, att jag överdrev.
Då förklarade jag tydligt att han gärna får stanna några dagar, men att han inte kan bete sig som en ansvarslös tonåring. Då rynkade han på näsan, tog sina väskor, och muttrade om att ingen förstår honom. Han gick ut genom dörren, och upprepade att han fixar sig själv.
Det gjorde ont i hjärtat att se honom så där, men jag lät honom gå. För det är en sak att stötta sitt barn, och en helt annan att bära en vuxen man som vägrar ta ansvar för sitt eget liv.
Gör man rätt då? Eller gör man fel?
En anonym berättelse från en läsare.
