Den här situationen är egentligen ganska vanlig. Jag gifte mig när jag var 25 år gammal. Ett år senare föddes min dotter, Linnéa. Allt verkade perfekt mellan oss till en början. Det var först efter en tid som min man, Johan, började kalla mig lat. Han menade att jag bara var hemma på föräldraledighet och inte gjorde något särskilt, och senare hade jag en låg lön även om den bara var lite mindre än hans.
Det där ordspråket om att efter bröllopet ser man bara svärmoderns inflytande över sin son känns väldigt svenskt och passande. Jag borde kanske ha anat att något inte stod rätt till redan från början. Men jag var ung, naiv och ville tro gott om allt.
Johan jämförde mig ofta med sin mamma, Birgitta, som var hans stora förebild. Hon arbetade både i trädgården och som ekonom, uppfostrade två barn hon klarade alltid av allt. Men hur var det meningen att jag skulle mäta mig med det? Jag hade skiftjobb och arbetade dessutom heltid.
Jag kämpade för att vara lika duktig som min svärmor. Hjälpte till hemma hos dem, passade deras växthus, städade och fixade. När Linnéa började skolan satt jag med henne och hjälpte till med läxorna. Men med tiden blev det för mycket. På jobbet var det höga krav, men lönen var låg bara några tusenlappar i månaden. Ofta tog jag extra pass. Jag fortsatte att bita ihop. Jag var fortfarande ekonomiskt beroende av Johan. Han retades och jag låtsades som ingenting. Jag ville inte bli en “frågskild” som folk säger här, och ville inte ta ifrån min dotter hennes pappa.
Men ju mer man låter någon hålla på, desto värre blir det, brukar man säga. Jag försökte förklara för Johan att jag var utmattad och inte orkade ta på mig mer. Då sade han att om det var så skulle han bara bidra med lika mycket pengar som jag tjänade resten skulle han spara åt sig själv. Det skulle tydligen vara mest rättvist. Vårt förhållande var redan på gränsen då. Och sen… gick det inte längre.
Jag insåg att det inte kunde fortsätta så här. Jag var så trött på hans tjat, hans moralpredikningar och ständiga jämförelser med sin mamma. Droppen kom när han sa att om jag inte skaffade ett “riktigt” jobb skulle han flytta hem till sin mamma. Och det där fastnade hos mig. Men det tog ändå tre år innan jag faktiskt skickade tillbaka honom hem till Birgitta.
Genom en vän lyckades jag hitta ett nytt jobb ett riktigt bra, med högre lön och kollegor som brydde sig. Vad jag fick gå igenom under den perioden vill jag inte ens tänka på idag. Men vi skilde oss! Vi delade upp lägenheten och gjorde ett kvittbyte. Jag och Johan bråkade mycket, men till slut löste det sig.
Nu lever jag i lugn och ro tillsammans med Linnéa. Jag är lugn, trygg och lycklig utan Johan.
Jag har min egen lägenhet, mitt jobb som jag faktiskt tycker jättemycket om. Det är kanske inte precis att leva sin dröm, men det räcker för mig. Visst försöker familjen para ihop mig med någon ny de tycker synd om mig som “frågskild”. De tror att bara en ny man kan göra mig lycklig igen. Men varför skulle jag vilja det? Jag har ju redan provat! Ibland känner jag att jag borde sätta upp en skylt i pannan: “Ung, svensk, nöjd med livet ingen jakt på ny relation. Jag är lycklig med min dotter. Tänker inte förstöra det med ett nytt äktenskap.” Och Johan, han verkar numera glad hemma hos sin mamma.
