“Vi borde beställa lila tapeter,” sa Saras man.
“Ser du inte att det inte passar till golvets färg? Vi borde hellre ha beige…
“Min mamma tycker inte om beige, det vet du väl”, svarade han.
“Men din mamma gillar ju gratis renoveringar”, kontrade Sara.
Svens mammas hade en gång antytt att det vore trevligt om de fräschade upp hennes bostad lite. Sara sa inget, men Sven gillade idén det handlade ju ändå om hans mamma. Sara var emot det men höll tyst.
I slutändan var det ju inte hennes sak. Om han vill göra det, får han väl göra det. Låt henne vara nöjd då. Svärmor gjorde det snabbt tydligt att hon bara brydde sig om resultatet inget “tack”, bara en lång önskelista.
“Sara, det här är inte någon gratis renovering, det är en gåva från min son,” försäkrade Sven.
Självklart är det så, tänkte Sara.
Självklart är det så. Hans mamma gillar allt som är gratis, brukade Sara tänka. Om det var något hans mamma inte tyckte om, så gjordes det genast om. Sara visste vad som väntade. När renoveringen till slut var klar och svärmor återvände till sin lägenhet skakade hon på huvudet och sa:
“Det här ser inte bra ut. Tapeten var inte alls som jag hade tänkt mig. Köket är inte bra, och vad är det för skåp? Allt är så dåligt gjort så jag blir mållös. Jag borde ta det hela till hyresnämnden!”
“Och anmäla vem då? Din egen son, som har betalat allt själv?”
“Men åh Sara, jag skojade ju bara”, sa svärmor.
Svärmor var märkbart missnöjd. Hon väntade sig en lyxrenovering men fick något enklare. Allt var nytt och fint, men inte lika dyrt som hon hade hoppats. Därför trivdes hon inte med resultatet. Sven och Sara hade inga stora besparingar de gjorde sitt bästa, men ett tack kom aldrig.
“Sara, tror du mamma tycker om det vi gjort?” frågade Sven vid ett tillfälle.
“Såklart inte! Gillar din mamma någonsin något?”
“Hon ville nog att det skulle vara ännu bättre…”
“Men vi har inte råd med mer.”
“Kan vi inte ta ett lån?” inflikade svärmor.
Sara var säker på att svärmor inte hade lyssnat på resten. Kanske skulle någon annan tagit lån för sin mammas skull men Sara tyckte att det var för mycket. Hon visste ändå att Sven aldrig skulle gå med på det:
“Mamma, vad pratar du om? Vi tar inga lån, särskilt inte för en renovering. Det blev snyggt och smakfullt. Vad mer vill du ha?”
“Nåja, vi kunde åtminstone göra om köket,” muttrade svärmor innan hon gick ut ur rummet.
“Sven, din mamma verkar verkligen sakna självinsikt”, sa Sara.
“Du vet ju att hon har ett besvärligt temperament”, suckade Sven.
Byggvaruhuset i Malmö var fullt av folk. Sara höll i en ny duk och Sven hade tagit handfat och beslag. De köpte egentligen inte så mycket, men slutnotan blev ändå hög. Så är det. Det känns som det aldrig tar slut.
Plötsligt stannade Sara till.
“Du sa ju att vi inte har mer pengar till renoveringar.”
“Det stämmer, vi fick faktiskt låna lite.”
“Nu får det vara nog!” sa Sara och lade duken tillbaka på hyllan.
Vill någon ha den, så ta den. “Jag har gjort tillräckligt för din mamma. Har ni lånat till det här? Det är för mycket. Bråka inte med mig om detta!” Sara gick mot utgången. Sven följde efter. Även om det var hans mamma så borde det få ett slut någon gång.
Slutligen insåg Sara och Sven att det är bättre att sätta gränser än att ruinera sig för någon annans krav. Det viktigaste är trots allt att de båda gjorde sitt bästa, och ibland måste man kunna säga nej även till familjen. Inga renoveringar i världen är värda mer än ens egen sinnesro.
