För en vecka sedan lärde jag mig något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag promenerade på Drottninggatan i centrala Stockholm när jag alldeles oväntat sprang på en gammal klasskamrat, någon jag inte sett på flera år. Vi hälsade glatt på varandra, småpratade lite, utbytte nyheter, och mitt i samtalet berättade hon att hon numer arbetade som sjuksköterska på äldreboendet hemma i Åkersberga. Jag sa till henne hur fint jag tyckte det var, påpekade hur tungt men ändå värdefullt jobbet måste vara. Precis då släppte hon ur sig:
Ja, jag ser ju din mamma där varje sista fredag i månaden.
Jag blev helt ställd. Frågade förvånat hur så, vad gjorde min mamma där? Hon svarade, som om det vore den självklaraste saken i världen:
Visste du inte? Hon kommer varje månad och bjuder alla gamlingar på fika bullar, kakor, lite smått och gott. Hon gör aldrig ett undantag. En väldigt fin insats, faktiskt.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Skämdes lite för att erkänna att mamma aldrig nämnt något om detta och att jag inte hade en aning. Min klasskamrat trodde nog först att jag skämtade, men när hon såg min min lade hon till:
Din mamma är så otroligt ödmjuk. Hon kommer tyst, hälsar glatt, lämnar allt och går igen.
Så fort jag kom hem den kvällen bestämde jag mig för att fråga henne rakt ut.
Mamma, varför har du aldrig berättat att du går till äldreboendet varje månad?
Hon stod och sopade köksgolvet och lyfte knappt blicken:
Varför skulle jag säga det till dig?
Jag fortsatte envisas:
Därför att det är så fint, för att det betyder något
Hon ställde lugnt ifrån sig kvasten mot väggen, såg på mig och sa:
Att göra gott ska man inte skylta med. Man gör det bara. Gud vet allt det räcker för mig.
Hon berättade att för två år sedan, efter att en nära vän gått bort, kände hon att hon ville göra något gott för någon annan. En dag gick hon förbi äldreboendet, såg några äldre sitta ute på gården och bestämde sig för att gå in. Hon pratade med en av vårdbiträdena och frågade vad de behövde mest.
Sedan dess, varje sista fredag i månaden, köper min mamma saft, små påsar med snacks, kakor och tar med sig till de äldre. Ibland handlar hon också våtservetter eller toalettartiklar, beroende på hur det ser ut med pengarna den månaden.
Hon förklarade att hon inte velat blanda in någon annan, för hon ville inte att folk skulle tro att hon sökte uppmärksamhet eller beröm. Hon gjorde det hellre i lugn och ro, på sitt eget sätt.
Vill man hjälpa så hjälper man. Vill man inte så måste man inte. Men jag behöver inte berätta det för någon. Jag vet själv vad jag gör.
Det sa hon, medan hon plockade undan tallrikarna efter middagen.
Jag kunde inte sluta tänka på allt detta hela natten. Min mamma en enkel, lågmäld kvinna med små medel som ofta snålar på sig själv går alltså varje månad och sprider glädje till människor som sällan får besök. Jag kände både en djup stolthet och ett sting av sorg över att hon burit allt detta själv genom åren.
Nu funderar jag på att gå med henne nästa fredag. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska säga det, utan att hon ska känna att jag lägger mig i eller stör hennes egen lilla ritual.
Men en sak vet jag säkert att se min mamma göra något så stort, så tyst det har förändrat något inom mig.
