Elin har fyllt 37 år och har aldrig varit gift. Hon arbetade som revisor men har ännu inte hittat meningen med livet eller sin rätta kallelse.
Tidigt på morgonen var hon så trött. Hon tvingade sig ändå upp och gjorde sig redo för sitt pass. Nyligen hade hon tagit extraarbete som servitris. Det var hennes tur igen, och nu skulle hon servera gästerna ute på uteserveringen. Hennes arbetspass började klockan sex, eftersom de första gästerna kunde dyka upp redan vid sju.
Elin bodde i en förort till Stockholm. För att inte komma för sent behövde hon åka hemifrån redan vid fem på morgonen. Bussarna kunde vara försenade eller fastna i trafiken, och det fanns inte många direktlinjer.
Strax före öppning började Elin som alltid torka av borden. Det lade sig alltid damm på dem under natten, och gästerna ville såklart sitta rent. Hon smånynnade en gammal svensk visa under tiden.
Då hörde hon plötsligt en barnröst bakom sig.
Min mamma brukar också sjunga fint, sade en flicka.
Elin blev förvånad vem kunde vara här så tidigt? Framför henne stod en liten flicka, kanske i sexårsåldern. Ensam. Hon såg sig omkring.
Vad gör du här? Helt själv, och innan solen gått upp?
Jag tog en liten promenad. Och så ville jag hitta något att äta till mig och min lillebror. Snälla tant, har du en skorpa? frågade flickan tyst. Elin såg genast att hon var hungrig.
Självklart kan du få något. Sätt dig ner så ska jag gå in i köket och titta. Var är din bror?
Han är hemma. Bara runt hörnet. Med mormor.
Elin frågade inte varför flickan var ensam, eller vart mamma och pappa tagit vägen. Flickan förklarade vidare:
Våra föräldrar har varit borta länge nu, och mormor är så gammal att hon glömmer det mesta till och med oss ibland.
Elin blev alldeles stum.
Jag vill inte vara till besvär. Jag ska bara ta med lite bröd hem till lillebror och mormor. Ta det lugnt, vi kan gå tillsammans, väntar du på mig här? Gå ingenstans, sade Elin.
Hon bad en kollega ersätta henne för en stund och följde flickan hem.
Flickan hade en egen nyckel. De kom in i lägenheten och där inne såg de en liten pojke, knappt två år, som kröp runt på golvet och lekte. Han tittade upp och skrattade när de kom in. I sängen låg en mycket gammal kvinna som verkade apatisk och inte ens märkte dem.
Vad är det här? viskade Elin förskräckt.
Hon ringde efter ambulans. De kom snart och tog med sig mormor det var tydligt att hon snart skulle gå bort. Elin tog med sig barnen hem till sig själv. Hennes egen son, Gustav på tretton år, blev förvånad, men när hans mamma förklarade vad som hänt, fattade han varför.
Elin och Gustav brukade aldrig bråka, de hade en varm och förtroendefull relation. Gustav hjälpte ofta till hemma, var förståndig och omtänksam. Han gick med på att passa de små barnen de stunder Elin behövde arbeta.
Tio dagar senare avled barnens mormor. Allt tydde nu på att barnen skulle behöva placeras i ett familjehem. Men Elins hjärta klarade inte av tanken på att skiljas från dem. Barnen hade visat sig så vänliga och fäste sig snabbt vid henne.
Elin förstod vad det skulle innebära för dem att hamna bland främlingar så hon bestämde sig för att ta ansvar och bli deras fosterförälder.
Det innebar att hon sa upp sig från serveringsjobbet och började arbeta som revisor igen, nu i en väns företag, där hon fått erbjudande om hjälp och trygg inkomst. Vännen hjälpte henne också att ordna med all byråkrati. Efter ett par veckor kunde Elin ta barnen i sin fasta vårdnad helt lagligt.
Så det var därför du hoppade in som servitris? skämtade hennes bästa vän.
Precis, mitt långsiktiga livsprojekt, sade Elin med ett leende, nu när bitarna äntligen föll på plats.
Ingen hade kunnat ana vilken vändning hennes liv skulle ta med tre barn, nya yrkesval och allt ansvar. Elin var inte van vid att vara stark, men hon antog livets utmaning.
Livets mening är ibland dold tills vi vågar ta hand om andra och på vägen hittar vi även oss själva.
