Inte bara grannar
I en liten svensk by, där gatorna på sommaren var inbäddade i grönska och på hösten förvandlades till ett hav av gyllene löv, bodde två familjer som grannar. De levde alltid i god anda, ställde upp för varandra när det behövdes. Barnen hade vuxit upp och flyttat till Stockholm för att finna sina egna vägar.
Men så hände det att Olof förlorade sin fru. En tidig morgon, det var knappt ljust ute ännu, sprang han över till grannarna, Lennart och Birgitta, och bankade hårt på fönstret.
“Vad har hänt?” ropade Lennart när han rusade ut på verandan, yrvaken, medan Birgitta svepte sin yllehalsduk om axlarna.
“Min Ingrid… Min Ingrid…” snyftade Olof, och satte sig tungt på trappen. Hela luften var råkall och fuktig hösten hade redan grepp om byn.
“Vad med Ingrid?” Lennart försökte få ur honom något, “Ska vi ringa ambulans?”
“Det är ingen idé,” sa Olof mjukt, “min Ingrid har gått bort.”
Lennart och Birgitta tog hand om Olof medan hans son och svärdotter kom från staden. De lämnade honom inte ensam en minut. Birgitta gav honom lugnande tabletter och tröst. Efter Ingrids begravning försökte de fortsätta finnas där för Olof bjöd in honom på lunch och middag, och Lennart spelade schack med honom på kvällarna.
Det gick ett halvår. Olof började så småningom komma till ro, han vant sig så gott det nu gick vid ett liv utan sin hustru. Han lärde sig att klara sig själv laga mat, tvätta, städa. Sonen med familj brukade titta förbi ibland.
En kväll i mitten av augusti satt Olof på Lennarts innergård. De pratade lågmält medan de lät schackpjäserna flytta framåt på brädet, ingen brådska. Plötsligt föll Lennart åt sidan, och Olof rusade upp och hann precis fånga honom.
“Lennart! Vad händer?” försökte han väcka honom, men Lennart reagerade inte. “Birgitta!” ropade Olof, och då kom Birgitta fram bakom huset, med en stor skål färska gurkor i handen.
När hon såg vad som hänt tappade hon skålen. Hon slängde sig ned på knä bredvid Lennart. Han var redan borta. Läkaren berättade senare att det var hjärtat som stannade.
“Aldrig har han klagat på hjärtat…” snyftade Birgitta.
Nu var det Olofs tur att hjälpa Birgitta. Snart kom sonen och dottern från olika delar av landet, och de ordnade med begravningen. När barnen rest tillbaka insåg Birgitta vad riktig tystnad och ensamhet innebar. På dagarna hälsade Olof ofta på och hjälpte henne med olika sysslor, men nätterna var svåra, tankarna snurrade.
Med tiden började Birgitta återfå färgen på kinderna. Ibland kom hennes barnbarn och hälsade på. Både hon och Olof var pensionärer nu han hade varit historielärare på gymnasiet, hon jobbade i byns lilla bibliotek.
Livet går vidare, vet du Hösten smög in igen. Olof gick ut tidigt varje morgon med kvasten, sopade bort gula och bruna lönnlöv från gården, och efteråt tog han ofta och sopade vidare längs trottoaren framför Birgittas hus. Vinden förde visserligen snabbt dit nya löv, men han fortsatte ändå vidare in på hennes gård och höll rent. I hennes trädgård var det alltid lite mindre löv.
Birgitta stod ofta i fönstret och log åt honom.
“Olof, ska du aldrig ge dig?!” ropade hon, öppnade fönstret och vinkade. “Alla här vet att du är byns enda man som slåss mot hösten!”
Han räckte upp huvudet med ett skratt.
“Om alla bara satt och väntade på att löven skulle försvinna av sig själva, då skulle världen snart hamna i kaos! Någon måste ju ta tag i det det är därför jag håller på.”
“Men höstlöven är ju vackra, se hur de glimmar,” försökte Birgitta.
“Vackra, visst, men ack så hala. Man halkar ju lätt på dem,” muttrade Olof och fortsatte sitt viktiga jobb.
När han sopat ända fram till hennes veranda öppnades dörren och ut kom Birgitta med två ångande muggar.
“Okej då, kom och ta en kopp te med honung du har förtjänat det,” sa hon och satte muggarna på bordet i lusthuset.
“Vadå med honung idag? Vi brukar ju alltid ha citron i,” frågade Olof medan han tog en klunk.
“Det är ruggigt ute, du behöver lite värme inifrån,” sa Birgitta med ett leende.
“Men det är mycket socker i vår ålder ska man ta det försiktigt med sådant,” smågrymtade Olof.
“Drick nu din kopp,” sa Birgitta bestämt, “vi dricker inte såhär sött varje dag. En gång i veckan gör oss väl ingen skada.”
“Jaja,” log Olof och drack.
“Förresten, Arvid ringde igår mitt lilla barnbarn. Han sa: Mormor, vad gör du där ensam, kom in till Göteborg och bo här hos oss.
Men jag svarade: Ensam är jag inte alls, jag har min vän här,” sa hon, och skickade Olof en varm blick.
Olof drack te och försökte dölja sitt leende.
“Ja, vän det låter så simpelt bara,” sa han.
“Vad ska jag säga då?”
“Ja du kanske snarast stridskamrater i kampen mot höstlöven?” skrattade Olof, och Birgitta skrattade med.
En morgon när Olof sopat klart på gården och hos grannen utan att Birgitta syntes till, blev han orolig. Hon brukade ju alltid stå vid fönstret och vinka varje gång. Han gick upp för trappan och knackade på dörren. Efter en stund öppnade Birgitta, insvept i sin rutiga filt, och lutade sig mot väggen.
“Men oj hur är det fatt? Kom, låt mig hjälpa dig,” sa Olof, tog henne under armen, ledde henne in och satte henne i fåtöljen.
Hon såg trött ut, röd om näsan och glansig i ögonen.
“Jag tror jag har blivit förkyld”
“Jaså minsann och vem ska då bjuda mig på te?” sa Olof, ironisk men orolig.
Olof tog av sig jackan och hängde den på kroken.
“Har du några mediciner hemma?”
“Ja, där på nattygsbordet”
Han tog en titt på det lilla paketet tabletter.
“Är det allt? Jag springer till apoteket, jag är snabbt tillbaka.”
“Äsch, det behövs inte, jag klarar mig nog,” sa Birgitta.
“Jo, det behövs,” sa Olof bestämt och gick.
Snart var han tillbaka med en påse från apoteket och en färsk kyckling från ICA. Birgitta hade slumrat till och blev förvånad över att han var tillbaka så snabbt. Olof gick ut i köket.
Snart spreds doften av kycklingbuljong i hela huset.
“Oj, Olof kan du laga mat också?” log Birgitta, fastän hon visste att han klarade matlagningen sedan länge.
“I nödsituationer måste man fixa allt! Här, nu ska du ha lite varm buljong,” sa han och hjälpte henne ur fåtöljen och satte henne vid bordet.
Hon tog en sked och blundade av välbehag.
“Gud så gott tack!”
“Det är bara så att du ska bli frisk snabbt igen. Det är ju tråkigt att sopa gården ensam,” log Olof, men försökte spela oberörd.
“Ska bli, käre vapendragare,” lovade Birgitta högtidligt.
En vecka senare var Birgitta på benen igen. För första gången på länge gick de ut tillsammans, ner till den lilla parken vid ån. Olof var som vanligt initiativtagaren.
“Livet är för kort för att sitta inne. Kom så går vi ut, du har suttit inne nog!” sa han.
Löven prasslade under skorna medan de gick, solen värmde än fast det var höst.
“Du, Olof, hösten är faktiskt vacker, jag gillar den,” sa Birgitta.
“Det håller jag med om, särskilt i gott sällskap,” svarade Olof.
Birgitta tog hans arm, de gick sakta längs alléen, lämnade små spår bland alla löv, pratade och skrattade.
Några dagar senare dök Olof upp hos Birgitta med ett ovanligt ärende.
“Jag har ett ärende till dig”
“Vad för ärende då?” undrade Birgitta misstänksamt.
“Jag har gått igenom alla mina böcker och kan inte hitta någon som handlar om hur man sköter kaktusar,” sa Olof.
“Kaktusar? Du har väl inga kaktusar, och inga andra blommor heller vad jag vet?”
Han drog lite på mungipan.
“Det har jag nu,” sa han och tog fram en liten kruka med en kaktus. “Den här köpte jag till dig idag…”
“Jaha och hur tänkte du att jag ska ta hand om den? Jag har aldrig haft kaktusar,” skrattade Birgitta.
“Men du är ju bibliotekarie du har koll på alla böcker, även om kaktusar,” retades Olof.
“Okej, okej,” skrattade Birgitta och tog emot krukan, “men om den där blommar får du bjuda mig på glass.”
“Deal!” sa Olof.
Sen blev det vinter och första snön föll över byns hus. Olof kom över till Birgitta igen, den här gången med handen bakom ryggen.
“Och vad har du hittat på nu?” undrade hon, men han såg nästan lite nervös ut.
“Vet du Birgitta, jag har tänkt Varför ska jag komma hit varje dag, kanske jag borde stanna för gott? Vad säger du vill du gifta dig med mig?” Olof räckte fram en bukett röda rosor och såg generad ut. Birgitta log brett och kinderna blev rosiga.
“Men Olof, hur länge har du gått och tänkt på det här?”
“Länge visste inte om du skulle säga ja! Men vad säger du är du på?”
“Klart jag är!” sa Birgitta medan hon satte rosorna i en vas. “Vart skulle jag ta vägen utan dig? Jag saknar dig så fort du går hem. Och vem kan säga nej till någon som kommer med så fina blommor?”
Vintern gick och snart kom våren. En morgon ropade Birgitta:
“Olof, kom fort! Din kaktus blommar, nu är du skyldig mig glass!”
“Inte illa! Jag trodde aldrig den skulle blomma. Okej, idag drar vi till affären och fixar glass ett avtal är ett avtal” sa Olof stolt.
De gick nerför gatan och diskuterade om det skulle bli pinnglass eller vanilj i våffla. Olof tittade upp mot en klarblå himmel och log stort.
“Varför ler du sådär?” frågade Birgitta.
“Jag bara tänker att vi är ett himla bra lag, du och jag.”
“Ja, det är vi,” svarade hon tyst och tog hans hand.
Så där gick de, för länge sedan inte bara grannar och vapendragare mot höstlöv, utan två personer som hittat varandra bland höstlöv, vinterdagar och vårsol. Och du när man är två tillsammans, då har ensamheten ingen plats.
Tack för att du lyssnade, vännen. Hoppas du får en riktigt fin dag. Kram!
