För några år sedan flyttade vi till ett nytt område. Innan dess gick min son på en skola en bra bit bort från vår gamla villa. Det blev snart jobbigt att köra honom varje dag, så jag insåg att det var dags att hitta en skola närmare hemmet.
Vi fann en skola bara en och en halv kilometer från vårt hem. Eftersom jag jobbar hemifrån, har jag möjlighet att både lämna och hämta honom med bilen. Den nya skolan är verkligen modern, hela tiden händer det något nytt och engagerande för eleverna. Lärarna är trevligajag har träffat dem på flera föräldramöten. allra bäst tyckte jag om Ingrid, som undervisar i svenska. Hon råkade också vara klassföreståndare för min son.
Det visade sig att Ingrid bodde i huset bredvid oss. När min son bytte skola började vi stöta på varandra allt oftare, ibland i parken, ibland på torget eller på ICA. En morgon när jag skulle gå ut såg jag att Ingrid gick mot mig. Det var tidigt, så jag förstod att hon skulle till skolan. Jag hade inte så mycket val och erbjöd skjuts.
“Ingrid, hoppa in Erik är klar och vi åker till skolan nu!”
Hon tackade ja. Det var inget besvär för mig. Vi körde iväg, hon tackade när vi var framme och gick in. Erik tyckte det var pinsamt att ha sin lärare i bilen som om det skulle vara skumt att känna någon av lärarna?
Det slutade med att jag skjutsade Ingrid några fler gånger, helt av en slump, innan jag insåg att det började bli en slags vana.
Två eller tre gånger till blev det. Sen, i april, fick jag ett SMS.
“God morgon! Ska ni till skolan idag?”
Det var från läraren. Jag svarade att vi skulle åka. När jag tittade ut genom fönstret såg jag att Ingrid redan stod bredvid bilen, prydligt klädd och med tre stora paket anteckningsböcker som hon knappt fick med sig.
Jag gick ut och kände mig både smått generad och lättad över att kunna hjälpa till. “Det är så skönt att få skjuts idag,” sa hon, “de här böckerna väger som bly!”
Jag kunde inte säga nej, men samtidigt började det kännas lite fel. Jag insåg att jag måste ta ett beslut. Att vara skjutsare åt läraren varje dag är kanske inte min roll. Jag lade fram ett förslag:
“Ingrid, vad sägs om att vi ses i morgon samma tidingen väntar på någon, men om det passar så åker du med oss?”
Jag hoppades hon skulle tacka nej av artighet.
“Åh, så underbart! Då kan jag sova tjugo minuter längre varje morgon! Jag är hos er klockan 8, varje dag!”
Erik gav mig en sur blick, och jag fattade direkt att han inte var särskilt nöjd. Nu funderar jag på hur jag ska lösa detta. Kanske blir det att börja jobba från kontoret igen? För annars har jag ingen riktigt bra ursäkt att tacka nej till att hjälpa läraren.
Det här har ändå lärt mig något: I Sverige gillar vi att hjälpa till, men ibland måste man sätta gränser, även om det känns lite oartigt.
