För några dagar sedan kom pappa och hälsade på mig. Vi började prata om att min man har haft problem med sin mobil den stänger av sig själv efter kanske 15-20 minuter, och när batteriet byts blir det bara värre. Därför letar jag efter en ny telefon till min födelsedag.
Min man ska då få min gamla mobil. Ni vet att jag behöver den nya mest av oss två. Plötsligt tar pappa fram en gammal, sliten ask och säger: Den här är från din farmor. Du kan sälja den och köpa en telefon. Farmor har alltså bestämt sig för att ge mig sin vigselring. Det är ganska förvånande att själva asken finns kvar än idag.
Nere i asken låg inte bara ringen, utan också kvittot, en liten etikett och till och med ett sigill. Ringen köptes 1977 och väger lite över 7 gram.
Med tanke på min ålder är det svårt att jämföra med dagens priser, men jag tycker det låter dyrt. På den tiden var riktigt kraftiga ringar tydligen populära, så folk hade råd med sådant.
Numera skulle nog inte vem som helst köpa en så rejäl ring. Jag har ingen aning om vad det hade kostat idag. Ringen är av 18-karats guld. Jag tror faktiskt att svenskt guld från förr håller bättre kvalitet än dagens. Om man jämför ringen med en vanlig förlovningsring så är den enorm.
Jag sa direkt att jag absolut inte tänker sälja den. Jag vill ha den på mig. Jag tror inte på de där gamla skrockerna om att man inte ska bära någon annans ring. För mig är det här ett kärt minne som betyder mycket. Mobiler går sönder varje år, man köper nya och slänger gamla. En sådan ring kommer jag aldrig att kunna köpa igen.
Vad hade du gjort med en sådan ring?
