Stockholm, den 3 mars
Nu när jag blickar tillbaka på mina år som student, kan jag inte låta bli att småle åt hur lite pengar jag faktiskt hade under den tiden. Jag balanserade mellan studierna på universitetet och ett extrajobb, och varje krona räknades, men märkligt nog kände jag mig lycklig. Livet var så okomplicerat då. Jag och min fru, Lovisa, hyrde en liten tvåa i Årsta och barnfrågan låg ännu långt fram i våra samtal. Vi drömde båda om att kunna köpa en egen bostad först, innan vi skulle ta steget till att bilda familj på riktigt.
Mina föräldrar har båda gått i pension, och så har jag min yngre syster, Elin. Hon har separerat från sin man och har sin lilla pojke, min systerson Viktor, som började ettan i höstas. Vår familj har aldrig varit särskilt välbärgad, men på något sätt har vi alltid lyckats klara oss själva.
Jag minns den tiden som ljus, åtminstone till en början. Jag tog examen från universitetet och blev snabbt befordrad på jobbet; nu är jag chefsassistent. Löneökningen var kännbar helt plötsligt gick det att drömma större. Jag och Lovisa tog modet till oss och ansökte om ett bolån. Tänk, att äntligen flytta in i vår egen lägenhet! Det kändes som starten på ett nytt kapitel i livet. Och när vi ändå var igång med stora förändringar, bestämde vi oss för att nu var det nog dags för barn. Det gick fortare än vi trott en månad senare berättade Lovisa med tindrande ögon att hon väntade barn. Förberedelserna inför bebisens ankomst tog sin början. När mamma och pappa fick höra om min befordran och att vi väntade barn, blev de riktigt glada.
Men sedan började pressen komma smygande. Mamma och pappa antydde att jag borde stötta Elin och Viktor mer, eftersom de var ensamma. Samtidigt menade Elin att det var mitt ansvar som storebror att hjälpa till ekonomiskt även med mamma och pappa. Plötsligt försvann lönen snabbare än jag hann säga semester. Det var alltid något en ny, stor TV till föräldrarna eller ett dyrt klassäventyr för Viktor.
Lovisa började bli frustrerad. Hon var hemma med magen och oroade sig för vår ekonomi. Hon tyckte att vi blev för många som förlitade sig på min lön, och så här i efterhand förstår jag henne. Jag behöver dra en gräns gentemot släkten, hur jobbigt det än är. Våra sista kronor går åt till alla andras behov, samtidigt som jag borde lägga undan för vårt eget barns ankomst. All barnutrustning är svindyr nu för tiden Ibland känner jag mig otillräcklig, sliten mellan att hjälpa familjen och att skydda vår egen framtid. Men kanske handlar det om att våga prata öppet om vad vi faktiskt klarar av.
