När han arbetade träffade Wilhelm henne, Elvira. De gifte sig i Stockholm, och när Elvira blev gravid tog han henne hem till sina föräldrar på landet i Dalarna. Föräldrarna blev inte särskilt glada över beskedet.
Elvira fick ta på sig mängder av sysslor i huset: hon lagade mat åt alla, tvättade kläder, städade, mjölkade kon, städade i ladugården och hugg ibland till och med ved. Ofta gjorde Elvira sysslor som vanligtvis ansågs vara männens, men allra tyngst var det de dagar svärföräldrarna hade gäster. Då brukade det samlas minst sju personer, och det var hennes uppgift att servera och ta hand om dem allihop.
Därför lagade hon stora mängder mat, men inom en timme var allt bortplockat från borden. Trött satte hon sig ner på kanten av bordet, la upp en köttbulle på sin tallrik. Då sneglade svärmor på henne och sa med ett snett leende:
“Elvira, du äter verkligen mycket idag. Så liten du är, men ändå sväljer du så mycket mat,” och började skratta högt.
Efter det stämde gästerna in och skämtade på Elviras bekostnad. Elvira reste sig och gick tyst ut i köket, tårarna brände bakom ögonlocken. Hon hade inte fått i sig något att äta på hela dagen. Hennes man Wilhelm satt bara tyst och lyssnade när hans fru blev förlöjligad. Från köket hörde Elvira svärmodern säga:
“Igår, förresten, mötte jag min förra svärdotter på torget. Tänk att hon fortfarande kallar mig ‘mamma’! Det var en ordentlig flicka, inte som den här!”
När gästerna tillslut gick hem diskade Elvira alla tallrikarna och gick ut i köket. Svärfadern följde efter henne.
Hon stod tyst vid diskbänken, svärfadern tittade länge på henne. Efter några minuter sa han:
“Elvira, vet du att jag ogillar dig?”
Det gjorde ont i Elvira att höra de orden, men hon valde att inte svara. Då frågade han igen, och till slut svarade hon:
“Jag vet.”
“Men det är så märkligt,” fortsatte han. “Du gör allt här, hjälper alla. Du har aldrig sagt ett ont ord om någon, ändå tycker jag inte om dig. Visst är det konstigt?”
“Jo, det är det väl…”
Elvira förstod att ingenting skulle förändras efter samtalet och att alla skulle behandla henne likadant även i fortsättningen. Hon förstod bara inte varför hon härdade ut…
Skulle du kunna leva med en man som tyst accepterar att andra kränker dig dag efter dag? Det var där, i det tysta köket, Elvira insåg: ibland handlar inte styrka om att stanna kvar och bära allt, utan om att förstå sitt eget värde och våga sätta gränser.
