Saga, vänta lite! Flickan vände sig om när hon hörde rösten. Hon visste att Vilhelm stod där utanför hennes port igen. Du igen, har du inte tröttnat på det här? Du har stått här i en evighet! suckade Saga. Vilhelm höll fram en bukett blommor, lite generat. Jag ville bara se dig, svarade han.
Saga tog emot blommorna, tvekande, och suckade djupt. Vad ska jag göra med dig egentligen? Förstår du inte att det aldrig kan bli något mellan oss! Jag säger ju samma sak till dig varje dag. Du är som ett barn. Jag kan inte göra på något annat sätt. Kanske går det över en dag. Det kommer inte gå över så länge du jagar efter mig. Jag har sagt det hundratals gånger! Du betyder ingenting för mig! Bli inte arg, vännen, det klär dig inte. Sov gott, sa Vilhelm. Och för att vara tydlig jag är inte din pojkvän! ropade Saga efter honom.
Vilhelm hade förälskat sig i Saga med en gång. Hon började på deras skola när de gick i sjuan. Sedan dess satt de alltid vid samma bänk. Saga gillade också Vilhelm, och de syntes överallt tillsammans. Men efter gymnasiet förändrades Saga totalt. Hon såg honom inte längre som någon hon ville ha vid sin sida. Hur kunde det bli så här?, tänkte Vilhelm. Han såg hur Saga skjutsades hem av andra killar. Det gjorde ont att se. I sådana stunder lovade han sig själv att aldrig mer springa efter henne. Men så dagen efter stod han ändå där, utanför Sagas dörr igen.
Saga visste redan att Vilhelm skulle sitta på bänken vid porten. Hon hoppades att han skulle se henne med en annan kille och kanske äntligen lämna henne ifred. Varför sitter du här varje kväll? Väntar du på någon eller? Vilhelm såg upp och möttes av en främmande flicka. Han la direkt märke till hennes eldiga röda hår och fräknarna som var så typiskt henne. När hon log var det nästan omöjligt att inte smälta. Bredvid henne sprang en hund som hade samma röda färg som hon själv. Vilhelm tänkte direkt att det här var nog en kaxig tjej med en busig hund. Han log lite och sa:
Jag väntar på lyckan. Men den verkar inte vara här… Kanske letar du på fel ställe… Varför följer du inte med ut och ser dig omkring istället? Jag och Leo är ute och går här varje dag. Vill du hänga med oss? Vi tre kan prova lyckan ihop. Vilhelm sneglade bort mot Sagas fönster, men reste sig upp och sa bestämt: Vet du, jag hänger faktiskt med.
Saga blev riktigt förvånad. Det var förmodligen första gången som Vilhelm faktiskt inte satt på bänken och väntade på henne. Hon gick långsamt förbi men den var tom. Saga satte sig på bänken som han alltid brukade sitta på.
Tomt, tänkte hon. Plötsligt hörde hon en hund skälla. Efter en stund fick hon syn på två silhuetter på håll. Hon såg Vilhelm, och en flicka. En våg av svartsjuka slog till. För första gången mötte inte Vilhelm henne längre. Det blev tomt i hennes bröst. Och den där främmande tjejen, hon gick iväg med Vilhelm…
