Jag är fortfarande skyldig honom pengar för det här!
Man kan säga att jag är något av en proffsrenoverare. Jag har hållit på med det i många år och det har blivit en lönsam verksamhet. Ibland hör släktingar av sig och ber om hjälp med någon liten reparation jag gärna ställer upp på. Så en dag ringer telefonen. Jag svarar och det är min kusin. Hon med sin bekymrade röstjag hörde redan på tonen vad det gällde.
Kan du komma förbi och hjälpa mig med lägenheten om några dagar? Hon hintade att det var rätt bråttom. Jag brukar inte säga nej, särskilt inte till min släkt. När jag kom dit hade hon redan beställt hem allt material som behövdes. Det var bara att köra igång, och jag tog mig an arbetet. Jag njuter alltid av att jobba med händerna, och det här gav mig riktig tillfredsställelse.
Jag gillar inte att ta betalt av mina släktingar. Fastän min kusin var på och försökte få mig att ta emot en slant, tackade jag jag ändå nej. Efter några veckor var lägenheten som ny. Det syns verkligen, tänkte jag där jag stod och såg mig om! Totalt tog det nästan två veckor. När vi var klara återstod bara några smågrejer och en stor hög gamla byggrester och material ute i hallen som vi behövde slänga. Då föreslog min kusin:
Du, varför tar du inte med dig resten? Det finns brukbart material där! Du kanske kan göra något av det i garaget eller till någon annan kund. Du sparar ju pengar på det där sättet.
Jag tyckte det lät klokt. Där var kakelplattor, trall, brädor och färgburkar allt möjligt. Garaget hade gott om plats och jag jobbar ofta med sådant material. Perfekt, tänkte jag.
Bara för säkerhets skull, tog jag en snabb inspelning på mobilen av vårt samtal om materialet. Man vet aldrig. Men det som min kusin sa, när jag stod där mitt emot henne och såg henne i ögonen, förvånade mig ändå rejält. Jag spelade in det lilla klippetoch kunde knappt tro det själv:
Hon sa att det bara var ett hobbyprojekt för henne. Jag tackade, och vi var överens. Vi firade den färdiga renoveringen tillsammans den kvällen och jag körde hem när allt var klart. Jag slängde skräpet på återvinningen och sparade resten i garaget.
Men nästa dag, vid tvåtiden, ringer min kusin igen. Hej, alltså… jag tänkte på det där byggmaterialet du tog. Jag tror faktiskt att du är skyldig mig för det. Laminatet är riktigt fint, du hade kunnat sälja kaklet också. Kan du swisha över pengarna?
Jag blev helt paff. Att säga att jag blev överraskad räcker inte. Hon hade lovat att höra av sig om jobbet, men aldrig nämnt nåt om materialet förut. Nu stod jag där, lätt chockad och aningen besviken.
Jag vet inte vad jag ska säga längre. Hur ska vi ens prata igen? Jag jobbade gratis åt henne dessutom skulle materialet ändå slängas, ingen annan hade velat ta det. Det var till och med hennes förslag att jag skulle ta med det. Ska jag börja fakturera för renoveringen, eller vad?
