Jag var tio år när min pappa lämnade min mamma.
Hon tog det förvånansvärt bra och det var då jag insåg att jag ville bli lika stark som henne. Mamma talade aldrig illa om pappa, trots att han varit otrogen mot henne och till och med höjt handen mot henne några gånger. Hon pratade om honom bara som min pappa och sa bara positiva saker. Senare belönades hennes godhet av ödet, och det var då hon träffade min styvpappa, Anders.
Det var också hans andra äktenskap. Han hade det inte lätt tidigare. Hans förra fru brukade ständigt anklaga honom för att vara oduglig eftersom han inte tjänade tillräckligt med pengar. En dag fick han nog och flyttade ifrån henne. Det enda skälet till att han höll kontakten med sin ex-fru var deras gemensamma son.
Efter skilsmässan förändrades Anders liv till det bättre. Först och främst träffade han mamma, som verkligen älskade honom och stöttade honom i allt. Sen fick han ett bättre jobb och lönen ökade avsevärt. På bara två år lyckades han köpa ett fint hus i Uppsala och började spara till en Volvo. Så småningom fick hans ex-fru reda på detta och försökte närma sig honom igen, men då var det redan för sent. När han avvisade henne förbjöd hon deras son att ha kontakt med Anders.
Anders blev verkligen som en riktig pappa för oss, för han brydde sig om oss och älskade oss mer än vår riktiga pappa någonsin gjort. Han tillbringade mycket tid med oss, var intresserad av våra liv och hjälpte oss att utveckla våra egna intressen. Äntligen var vår familj lycklig och det allra bästa var att se mamma le igen.
Sedan dess har många år gått. Jag och min syster Linnéa är vuxna nu med egna familjer. Mamma och pappa (som jag nu kallar Anders) har gått i pension och njuter av livet tillsammans. Jag var säker på att allt skulle bli bra för dem… Men en dag ringer mamma och ber mig komma över direkt.
Jag förstår direkt att något har hänt Anders, för mamma skulle aldrig ringa på det här sättet annars.
Något mycket sorgligt har hänt. Anders har bestämt sig för att testamentera hela sitt arv till sin son, som han inte haft kontakt med på över trettio år… Varken jag eller Linnéa har gjort anspråk på Anders egendom, men vi hoppades ändå att han åtminstone skulle låta mamma bo kvar i huset, eftersom hon lagt ner så mycket tid och arbete där. Nu vet vi att om något skulle hända honom, skulle hon stå utan hem.
Mamma har gråtit länge över detta, och jag har försökt trösta henne. Jag kan inte förstå varför Anders har gjort så mot henne…
