Det där är inte mitt barn, det är en exakt kopia av din vän men absolut inte min! ropade Filip högt.
Vi har ju redan gjort DNA-testet, det måste väl räcka nu? vädjade Rebecka, hennes röst bruten av oro.
Du kanske har manipulerat testet, hur ska jag kunna veta det? svarade Filip, med en misstänksam blick.
Hur skulle jag ens ha råd att förfalska ett test? undrade Rebecka, trött och förvirrad.
Din gamla pojkvän har gett dig pengarna, så att du kan skuldbelägga mig för hans barn, fräste Filip, hans ord skar genom rummet som knivar.
Filips hårda och beskyllande ord fick Rebecka att känna sig som om hon förlorade fotfästet, som om golvet började bölja under henne. Hon försökte förklara att alla spädbarn är lika i början, men Filip ville inte lyssna. I drömmens svävande logik vräkte han ut henne, slängde igen dörren med ett eko som studsade mellan väggarna och Rebecka blev kvar med sin gråtande son i famnen, sittande på ett golv som kändes som hav.
Hon försökte lugna barnet, men hans skrik svävade över rummet som små fiskar. När han tillslut sov, låg hon kvar och kände sig hjälplös, ensam och genomskinlig. Hon ringde sin farmor, som med viskande röst föreslog att Rebecka skulle bjuda över Mark, farmoderns väninnas son, för att hjälpa till med flytten.
Mark kom, som en mild vind, och hjälpte Rebecka att packa ner livet i kartonger, att plocka isär spjälsängen som om den vore ett pussel som förlorade sina bitar. Rebecka erbjöd honom kaffe med svensk ostmacka, men Mark tackade nej och log, sa att han hellre tar sitt kaffe hemma hos farmor. Som dagarna gled förbi fortsatte Mark att hjälpa Rebecka, körde henne och sonen till olika ärenden och var hennes sällskap när ensamheten blev för stor och kall som en Norrlandsnatt.
När tiden slingrade sig vidare blev Rebeckas hjärta varmare för Mark, och efter ett tag gled de närmare varandra, tills de gifte sig i ett litet kapell omgivet av röda stugor. Senare födde Rebecka en flicka med det drömlika namnet Svea, och hennes son växte upp och blev mer och mer lik sin biologiske far, som om genetikens gåta var en dubbelgångare i spegeln.
När Filip mötte sin son igen, såg han hur lik pojken var honom, och då rann ånger över honom som sommarregn över Stockholm. Han kände en bitterhet och sorg djup som en svensk insjö, och önskade att han valt annorlunda, att han inte släppt sitt gamla liv som ett förlorat mynt i snön.
