Elin kom från en liten by i norra Sverige, där ett litet ettor i Luleå kostade knappt några kronor. Hon köpte själv en sådan lägenhet, utan att hennes man Mikael visste någonting om det.
Medan Mikael var bortrest för jobb föddes vårt barn. Jag födde på ett alldeles vanligt sjukhus men jag sa att det var på Danderyd, bland eliten Hur som helst: pengarna Mikael skickade till mig för hushållet brukade jag spara så gott det gick. När han var hemma stod kylen full med lammstek, lax och andra svenska godsaker. Men så fort han reste igen började sparandet.
Aldrig köpte jag något nytt till min dotter Signe. Någon vänlig granne eller min kusin från Boden hjälpte mig, eller så letade jag fynd på Blocket. Så lyckades jag till slut lägga undan tillräckligt till den där ettan. Jag brukade ofta ringa min egen mamma och be henne passa Signe medan jag i smyg tog extra arbetspass på vårdcentralen. Det var Mikael själv som tvingade mig till allt det. Han var stadsmänniska medan jag alltid varit från landet och han gav sina order, och jag lydde, lojal. Men sakta började jag förbereda vår flykt. Jag förstod att en dag skulle Mikael slå för hårt och den gången skulle det vara slutet.
Jag manipulerade alltid inköpen. Köpte bara tre äpplen till Signe, men sa till Mikael att jag köpt ett helt kilo. Det tog mig två och ett halvt år att spara ihop allt. En dag när Mikael ännu en gång reste utomlands packade jag och Signe våra saker, och vi försvann. Dagen innan hade jag lämnat in skilsmässopapperen. Mikael försökte få oss tillbaka. Han ringde och bad, lovade att nu skulle livet bli bättre. Men så ringde han lika ofta och hotade. Sa att han aldrig skulle ge upp att spåra oss, hur mycket det än skulle kosta.
Inte långt efter fick jag veta att han träffat någon ny en student från universitetet. Jag är säker på att han gör samma sak mot henne. Jag har aldrig bedragit Mikael. De pengar jag sparat har jag förtjänat själv jag svalt ofta för att lägga undan. Jag hade inget val till slut. Jag var tvungen att rädda mig själv och min dotter.
