Varför skulle man vilja flytta? Speciellt till landet. Alla drömmer om att bo i stan, och ni gör precis tvärtom. Vad är det för bra där ute? Jag förstår inte. Det är bara fint på sommaren, på vintern finns det ändå ingenting att göra.
Jag har en väninna, Elin, som verkligen har försökt övertala oss att inte flytta ut på landet. Det gjorde både mig och min man riktigt irriterade. Som om vi skulle leva vårt liv efter hennes vilja.
Efter ungefär ett år av letande lyckades vi ändå hitta en passande stuga och flyttade ut. Elin ringde mig nästan varje dag och frågade, på ett smått spydigt sätt, om jag hade lyckats fixa ett jobb än. Hon visste mycket väl att jag jobbade hemifrån och inte hade några planer på att byta jobb. Hon frågade också gång på gång: Har du ens bra internet där ute?
Elin kom på besök i början av oktober. Det hade gått över ett år sedan vi flyttade. Hon gick omkring på vår tomt lite motvilligt och satt mest inne, drack öl med sin man, båda dagarna de var hos oss.
Trots gästerna fortsatte vi båda att bära ner grönsakslager till källaren och sylta saft. På tredje dagen började Elin och hennes man packa för att ta bussen hem på kvällen. Vi gav dem inga presenter. Men då bad min väninna mig om en säck potatis och lite äpplen innan de skulle resa.
Jag erbjöd mig att gå ner i källaren och hämta åt dem, men de ville inte följa med för de var lite bakis. Jag plockade ihop en säck potatis och några hinkar äpplen till dem. Missnöjda med hur det såg ut, gick de ändå ut och samlade mer frukt själva. Jag undrade hur de skulle få med sig allt på bussen, men när de var färdiga insåg jag de hade bett min man skjutsa dem med bilen.
Det var drygt tre timmars bilresa tur och retur till Stockholm. Min man förstod snabbt vad som var på gång och sa att han redan druckit en öl, så de fick ta bussen. De försvann ur våra liv några år. Vi höll kontakt, förstås, men de kom aldrig på besök igen. Kanske är jag hård, men jag tycker inte att de har något vidare att hämta här ute på landet.
Men så plötsligt, i slutet av november, dök de upp utanför vår dörr, helt utan att höra av sig före. De ville väl överraska oss. Det var en helg, men vi hade mycket på gång. Hade fjäderfä att plocka hela veckan inför alla julbeställningar. Tre oxar skulle dessutom styckas den dagen. Jaja, en överraskning är väl en överraskning.
Jag dukade hastigt fram ett bord. Elin och hennes man åt och drack, och vi hann knappt sitta ner innan det var dags att fortsätta jobba. I alla fall erbjöd de sig att hjälpa till. Det hade varit toppen om de visste hur man plockar fjäderfä, men det kunde de inte. Vi är ju vana, vi är från landet.
Alla våra fåglar var redan bokade till kunder. Vi hade bestämt att slakta till oss själva och föräldrarna inför jul. Så jag kände mig inte helt bekväm. Jag erbjöd dem en gås, men sa att de då fick plocka den själva. De sa att de gör det imorgon.
Nästa dag kom och det var fortfarande tyst. De hade denna gång kört ner själva med bil, och köpte en färdigplockad istället. Innan de åkte hem packade jag ihop lite grönsaker och inlagda gurkor. Ta vad ni vill ha, sa jag. De fyllde bagageluckan. Jag har inget emot det ni är välkomna, vi har ändå lager för flera år framåt.
Men nästa fråga från Elin förbryllade mig verkligen. Har ni ingen nötfärs ni kan ge?
Nej, sa jag, vi har faktiskt inget kött till övers nu. Vi måste få in beställningar innan vi slaktar nästa omgång. Det är så vi försörjer oss. Och även om vi får något över, går det till föräldrar, syskon och släkt.
De blev säkert sura på oss. Elin har varken ringt eller hört av sig sedan dess. En bekant berättade senare att vi blivit kallade snåla. “Vi åkte ända ut på landet och åkte hem tomhänta på nötkött”, sa hon om oss.
