03.30 I morse ringde min granne och frågade:
Har du hört vad din kusin har gjort?
Nej, vad har hänt?
Hon tänker tydligen ansöka om skilsmässa vid 54 års ålder, efter trettio års äktenskap.
Det här slog mig verkligen käken föll ner, som man säger. Hur så? De har ju alltid verkat som en helt vanlig familj. Hennes man dricker inte, han är pensionär sedan ett tag och är nio år äldre än henne. De har tre vuxna barn som bor på egna håll och redan fem barnbarn. Och plötsligt vill hon skilja sig.
Jag trodde att någon måste ha missuppfattat något, så jag ringde direkt min kusin och föreslog att vi skulle ses. Vi kom överens om att mötas i Vasaparken och prata i lugn och ro. Vad hon berättade var…
Jag orkar inte längre, sa hon. Hela livet har jag känt mig som en hamster i ett hjul. Både jag och min man jobbade, men efter jobbet la han sig på soffan och kollade på tv eller tog en öl med sina polare. Men jag fick alltid börja mitt andra pass hemmavid. Jag tror att många kvinnor förstår precis vad jag menar.
Man kommer hem från jobbet och då väntar allting: tvätta, laga middag, förbereda matlådor till morgondagen barnen måste ju ha mat efter skolan. Sedan ska det städas, disken ska tas, dammsugas, för maken är trött och barnen har läxor och aktiviteter. Det är alltid något mer det vet alla svenska hemmafruar.
Jag hoppades att det skulle bli lättare när barnen blev stora. Det blev inte så. Barnen flyttade ut, mannen gick i pension, men jag jobbar fortfarande.
Nu är min kära man mest hemma, eller på fisket med sina vänner, men gör aldrig något här hemma. Han väntar alltid tills jag kommer hem och fixar allt. Och så förra veckan blev jag förkyld, och när han kom hem från fisket frågade han inte ens hur jag mådde han öppnade kylen och började gapa om varför det inte fanns någon mat, att jag åtminstone kunde ha kokat potatis, det är ju inget jobb.
Jag svarade att om det inte är svårt så får han gärna göra det själv. Då sa han:
Varför skulle jag ha fru om jag ska laga mat själv?
Då sa jag att jag är trött på det här. Vi skiljer oss, vi delar på lägenheten och lever separat. Jag vill äntligen leva lite för mig själv.
Barnen blev upprörda. De tyckte att jag övergav honom ensam, att han inte kan något och att han kommer gå under själv.
Men jag bryr mig inte längre. Han har själv satt sig i den här sitsen. Om han inte värdesätter det han har, får han upptäcka hur det känns.
Så ligger det till. Kanske lugnar det ner sig, men min kusin är bestämd.
Själv är jag kluven, för det är inte roligt att bli ensam på äldre dagar.
Jag funderar på om man egentligen ska lämna någon helt ensam i den här åldern. Men ibland måste man göra det som är bäst för sig själv. Det är något jag har lärt mig.
