Hur ska jag egentligen förklara för alla varför du inte är med på mammas kalas? frågade Henrik, smått förvirrad.
Tack, det var verkligen gott, sa han och sköt tallriken ifrån sig. Lovisa, kan vi prata lite?
Vet du, Henrik, jag kan nästan gissa vad det gäller.
Jaså? Och vad tänker du på?
Din mammas födelsedag.
Ja, precis. Det är redan den tionde idag och hon fyller ju den artonde, sa Henrik.
Och jag fyller den tjugonde. Det minns du väl, hoppas jag? frågade Lovisa.
Självklart minns jag det, älskling…
Men Henrik, börja inte jag säger direkt: NEJ!
Men du vet ju inte ens vad jag vill föreslå, sa han.
Jag behöver inte höra det! Jag informerar bara att jag har bokat bord för tio personer på restaurang nästa lördag. Åtta är mina vänner, resten är du och jag. Om du, förstås, känner för att också komma. Annars firar vi ändå.
Grejen var att svärmor fyllde år den artonde september, och Lovisa den tjugonde. Så sedan tre år tillbaka började Henriks ångest inför september: hur organiserar man två firanden utan att såra varken mamma eller fru? Det hade aldrig varit enkelt.
Lovisa, mamma föreslår att vi firar båda födelsedagarna samtidigt, på lördag, hemma hos henne. Det skulle verkligen vara praktiskt. Ingen behöver lägga ut extra pengar eller samla släkten två gånger. Dessutom är det svårt för folk att ses på en torsdag, men alla är ju lediga på lördagar.
Henrik, varför tror du att jag vill fira min födelsedag med din mammas kusiner, syskonbarn och övrig släkt? Jag har bjudit mina vänner du känner dem förresten allihopa, svarade Lovisa.
Mamma kommer bli ledsen, suckade Henrik.
Och när jag blev ledsen både förra och förrförra året, spelade det ingen roll, eller hur? Har du redan glömt?
Det var väl inget konstigt med det?
Okej, låt oss tänka tillbaka! Förförra året: vi hade precis gift oss i april. September kom, din mamma skulle fylla jämnt. Vad sa du då?
Älskling, mamma blir sextio, hon vill fira hemma, med bara familjen. Kan vi låta bli att planera något annat på lördag?
Och där stod jag, tog ledigt från jobbet, stod halva fredagen och större delen av lördagsmorgonen i din mammas kök och skalade, hackade, kokade, marinerade och gjorde allt annat som behövdes.
Sedan sprang jag mellan vardagsrummet och köket som en servitris under hela lördagen. Och ingen sa ens grattis till mig på min födelsedag!
Jo, Zandra sa grattis, påminde Henrik.
Nej! Först när du sa till din syster att jag också fyllde år den veckan, log hon och sa: Jaha, men det var ju då. Det är över nu, inget att prata om.
Men jag pratade faktiskt med mamma och förra året fick du ett grattis vid bordet.
På tal om förra året! Fredag, den tjugonde, och där står jag igen som kock och köksbiträde. När jag frågade Barbro varför Zandra inte hjälpte till, vet du vad din mamma sa?
Zandra har gjort sina naglar idag, hon kan inte riskera att förstöra dem. Och imorgon har hon både ansiktsbehandling och frissa på morgonen.
Sanningen är att Zandra kom till sin mammas kalas riktigt uppklädd. Själv hann jag med nöd och näppe byta om inne i badrummet, när gästerna redan var på ingång. Ja, de reste glasen för mig men så fort samtalet var slut, var det bortglömt. Varken förra året eller året innan fick jag någon present, förutom från dig och mina föräldrar. I år får du gärna hälsa din mamma att hon inte behöver räkna med mig!
Men hur ska hon klara sig själv?
Henrik, Barbro har förutom svärdottern även en son alltså du och en dotter Zandra. Jag tror ni klarar er galant. För min del fyller jag år just den här lördagen, och vill fira med mina vänner.
Hur ska jag då utförklara för alla varför du inte är med på mammas firande? frågade Henrik.
Oh, Henrik, låtsas inte. Ingen lär sakna mig! Jo, om de behöver hjälp med duka av eller hämta något ur köket. Ni är så tighta i släkten att jag är mer som en främmande fågel där.
Lovisa förklarade tydligt att hon hade rätt att fira som hon själv ville. Men hans mamma och syster tyckte absolut inte det passade sig att hon gick sin egen väg.
Så i nästan två veckor, fram till tjugonde, försökte de förklara för henne att det naturligtvis var familjetraditionen som gällde att alltid fira tillsammans med svärmor.
Lovisa, ringde Barbro, vi har ju en så fin tradition. I två år har vi firat ihop och det har varit så trevligt! Jag förstår inte varför du plötsligt står på dig nu? Vad är problemet?
Barbro, det är enkelt: ett jag vill fira med mina egna vänner, två gärna någon annanstans än hemma, kanske på restaurang, för då kan jag prata med mina gäster istället för att springa mellan rummen och köket!
Men vi umgås ju minst lika bra med släkten hemma! protesterade svärmor.
Barbro, det är ni som umgås jag springer bara och servar. Ett sånt firande behöver inte jag!
Jag trodde aldrig du skulle vägra hjälpa din mans mamma! sa Barbro sårat.
Zandra var ännu rättframare:
Lovisa! Nu räcker det. Mamma har redan bestämt ungefär vad vi ska laga, pappa har handlat allting. Tänk istället ut vad du kan laga!
Mamma har också skickat inköpslistan till Henrik. Sluta trilskas och tänk efter, varför skulle du bråka med svärmor? Snart är det över, och sedan kan du festa med dina väninnor precis när du vill.
Zandra, jag är inte envis, jag sa bara från början till din mamma att jag har mina egna planer! Och jag är övertygad om att du klarar av att hjälpa Barbro alldeles utmärkt.
Jobbigast hade Henrik det. Han behövde nu välja: var skulle han vara? Han ville inte såra vare sig sin mamma eller fru.
Och även fast Lovisa inte insisterade på att han skulle vara med henne, förstod han att hon skulle bli besviken om han valde mammans kalas framför hennes.
Efter det tog Lovisa inte längre upp lördagsplanerna. På fredagseftermiddagen ringde svärmor till hennes jobb:
Lovisa, var är du? Du har väl gett upp den där löjliga restaurangidén nu? Jag väntar på dig vi måste börja annars blir vi aldrig klara!
Barbro! Jag är på jobbet! Jag har redan sagt ifrån: i år kommer jag inte och hjälper till. Låt Zandra assistera dig.
Du förstår väl ändå att Henrik inte kommer godkänna att du behandlar hans mamma och hela hans släkt på det här viset? frågade svärmor.
Vet du, bara för att jag gift mig med Henrik betyder inte att jag måste göra allt för att behaga hans släkt i vått och torrt!
Jag har mitt eget liv, mina egna intressen, mina egna vänner och förresten, det är våra gemensamma vänner. Jag tänker inte ge upp allt det bara för att bli er kock och diskare!
Samtalet avslutades på denna dystra ton.
På lördagen åkte Henrik, med present i handen, till sin mamma. Lovisa gick klockan fyra till den restaurang där hon bokat bord.
Alla gästerna kom i tid. Enda tomma stolen var den bredvid hennes. Ingen ställde några frågor alla visste hur det låg till.
De firade, skrattade, skålade, hon fick presenter, men Lovisa sneglade ändå då och då mot dörren i hopp om att Henrik skulle dyka upp.
Och det gjorde han, drygt en timme försenad. Han kom in med en bukett av hennes favoritrosor.
Åh, Lovisa, det var knappt jag kom loss! Fick nästan smita ut. Förresten pratade alla om dig. Moster Britt saknade din svampsallad hon ville ha receptet! Och bordet såg verkligen fattigt ut idag. Zandra satt butter hon lyckades bryta två naglar när hon hjälpte mamma.
De två följande åren fick Lovisa mest agera konsult inför festerna, för snart väntade hon barn och blev mamma till en son.
Och på sitt sextiofemte födelsedagskalas beslutade Barbro att hyra restaurang istället.
Vad var det egentligen som svärdottern ville ha? Allt har ju blivit så bra, men ändå skulle hon ställa till det! gnällde Barbro återigen…
Så ibland måste man stå upp för sitt eget värde och sina känslor, även om det bryter mot gamla mönster. Alla blir lyckligare av respekt och förståelse i slutändan är det kärleken och den gemensamma glädjen som räknas mest.
