Åtta år har jag varit hemmamamma. Inte för att det var min högsta dröm precis, utan för att livet blev som det blev. Jag har två barn, en man som jobbar jämt och ständigt, och ett hem som verkar ha som sitt största nöje att smutsa ner sig. Jag kliver upp varje morgon klockan 05:30 långt innan någon annan ens har hunnit blinka. Då står jag redan och svänger ihop frukosten.
Vid sju är disken klar, vardagsrummet dammsuget, sängarna bäddade och lunchen halvvägs förberedd. När min man sticker iväg till jobbet säger han alltid: Ta det lugnt hemma. Som om ta det lugnt skulle betyda semester. Så fort jag stängt dörren bakom honom, börjar min andra arbetsdag: tvätt, golvmoppning, badrumsrengöring, leksaksplock, inköp på ICA, hämta barnen från skolan.
När barnen kommer hem slutar all form av vila. Läxor, mellanmål, syskonbråk, skrik, och återigen smutsiga kläder. Samtidigt släntrar mannen in, trött, och slår sig ner med mobilen. Ber jag om hjälp säger han: Jag jobbar ju hela dagen. Någon gång svarade jag: Det gör jag med! och då blev han sur. Tyckte jag överdrev, att jag inte vet vad riktig trötthet är.
En dag sa jag att jag ville börja jobba igen. Jag vill tjäna egna svenska kronor, få komma ut från huset, känna att jag är nyttig för något annat än att damma hyllor. Han sa: Och vem ska ta hand om barnen då?, Varför gifte jag mig ens med dig då? och Det är själviskt. Svärmor la sig också i och hävdade att en god hustru sitter hemma.
Jag har börjat känna mig osynlig. Ingen frågar hur jag mår, ingen tackar mig. Är maten för salt, får jag klagomål. Om hemmet är stökigt, mitt fel. Om barnen får dåliga betyg gissa vems ansvar det är? Allt landar hos mig.
En kväll brast det. Jag stod i köket klockan tio och diskade, med ryggen som vägrade samarbeta. Då hörde jag min man säga i telefonen: Min fru jobbar inte, hon är bara hemma. Jag släppte disken i vasken och bröt ihop.
Nu är jag trött. Trött på att arbeta utan lön, utan arbetstid, utan tack. Trött på att känna att livet är inlåst mellan fyra väggar. Trött på att vara bara hemmafru.
Och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Ska jag stå ut? Ska jag kämpa? Ska jag söka jobb, även om det rör om i äktenskapet?
Är hemmafrun egentligen privilegierad eller bär hon en börda som ingen vill se?
