Jag har varit hemmafru i åtta år. Det var aldrig något jag drömde om, men så blev det helt enkelt. Jag har två barn, en man som jobbar hela dagarna och ett hem som ständigt blir smutsigt. Varje dag går jag upp kl 5:30. Innan någon annan har vaknat, har jag redan fixat frukost.
Vid sju har jag diskat, dammsugit vardagsrummet, bäddat sängarna och påbörjat lunchen. När min man går hemifrån säger han: Ta det lugnt hemma. Som om att vara hemma är samma sak som att vila. Så fort dörren stängs bakom honom börjar min andra arbetsdag: tvätt, golvskurning, badrumsstädning, plocka upp leksaker, handla mat, hämta barnen från skolan.
När barnen kommer hem finns det ingen paus. Läxor, mellanmål, tjafs, skrik, ännu fler smutsiga kläder. Samtidigt kommer min man hem, trött, och sätter sig med telefonen. Om jag ber om hjälp säger han: Jag har jobbat hela dagen. En gång svarade jag: Det har jag också. Då blev han arg. Han menade att jag överdriver och att jag inte vet vad riktig trötthet är.
En dag berättade jag att jag vill börja jobba igen. Jag vill tjäna egna pengar, komma ut, känna att jag bidrar till något mer än städning. Han svarade: Men vem ska ta hand om barnen? Varför gifte jag mig med dig då? Det är själviskt. Min svärmor blandade sig i och sa att en bra hustru stannar hemma.
Jag började känna mig osynlig. Ingen frågar hur jag mår. Ingen tackar mig. Är maten för salt då klagas det. Är huset rörigt mitt fel. Har barnen dåliga betyg jag får skulden. Allt faller på mig.
Det fanns en dag när jag bröt ihop. Jag stod och diskade klockan tio på kvällen, med ont i ryggen, och hörde min man säga i telefon: Min fru jobbar inte, hon är hemma. Jag släppte diskborsten i diskhon och började gråta.
Nu är jag trött. Trött på arbete utan lön, utan arbetstid, utan uppskattning. Trött på att känna att mitt liv är instängt mellan fyra väggar. Trött på att vara bara hemmafru.
Och jag vet inte längre vad jag ska göra. Ska jag stå ut, eller ska jag kämpa för att få jobba, även om det leder till bråk i äktenskapet?
Vad tycker ni, är hemmafrun verkligen privilegierad, eller är det en börda ingen vill se?
