Jag läste om en ensam mamma här på nätet som skrev att hon inte visste hur hon skulle gå vidare och inte såg någon utväg. Det fick mig att vilja berätta min egen historia. Inte för att döma någon, utan för att när man har barn och det är tufft, kan man inte sitta och vänta på att pengarna ska trilla ner från himlen. Ingen gav mig något jag fick kämpa för allt själv.
Jag lämnade mitt hem när jag var 16 år gammal. Av envishet, av dumhet, för att jag trodde att jag var vuxen och att livet med min pojkvän skulle vara bättre. Vi flyttade till en liten etta i Malmö köket låg i samma rum som vardagsrummet, sovdelen avskild med en tunn vägg, och toaletten låg ute på gården. Det var inte lyxigt, men det var vårt. Två år senare, precis som jag fyllde 18, blev jag gravid med vårt första barn. Till en början fungerade allt okej. Han körde taxi, tog hem pengar till mat, vi betalade hyran. Det blev aldrig pengar över, men vi gick heller inte hungriga.
När min son var nästan ett år märkte jag att han tog hem mindre och mindre pengar. Alltid fanns det en ursäkt dålig säsong, mycket konkurrens, problem med bilen. Jag trodde på honom. Sedan blev jag gravid igen, med min dotter. Jag var i fjärde månaden när han bara stack. Ingen förvarning. En dag kom han hem, packade några kläder och försvann till en annan kvinna.
Det värsta var inte bara att han lämnade mig. Det var att efteråt började folk prata grannar, släktingar, folk i området. Att de sett honom med henne i månader, att hon väntat på honom på hörnet, att han sov hos henne. Ingen sa något medan vi fortfarande var tillsammans. Allt fick jag veta sedan, när jag plötsligt stod där ensam, gravid och med ett litet barn.
Han försvann helt. Han frågade aldrig efter barnen, betalade inte en krona för blöjor eller mat. Jag satt på golvet och grät en hel dag. Kylskåpet var nästan tomt, mjölken höll på att ta slut, ett till barn på väg, hyran närmade sig, vi hade varken kläder eller spjälsäng. Jag grät. Men nästa dag reste jag mig och tänkte: jag kan inte bara fortsätta så här.
Jag började från samma lägenhet. Beställde matvaror på faktura. Jag gjorde gelé, små desserter i glas, muffins. Fotade dem med mobilen och la ut på mina stories på WhatsApp och Instagram. Jag ljög aldrig. Skrev som det var: Säljer hembakat till blöjor och mjölk. Folk började köpa. Vissa av medlidande, andra för att de verkligen gillade det. Med de pengarna betalade jag mat, sparade till hyran, köpte det nödvändigaste.
Sedan började jag göra lunchmat på beställning ris, linser, kycklinggryta, köttfärs. En man i området hjälpte mig med leveranserna på sin scooter, och jag betalade honom för turerna. Jag steg upp klockan fem för att laga mat, höggravid och med min lille son bredvid mig. Det fanns dagar när jag var så trött att jag satte mig på stolen och grät tyst. Men nästa dag stod jag upp och satte på spisen igen.
Jag sparade krona för krona. När förlossningen närmade sig ringde min mamma och bad mig komma hem till dem. Så att jag inte behövde vara ensam. Min dotter föddes där. Sedan dess har mina föräldrar varit mitt stöd. De försörjer mig inte, men håller mig upprätt hjälper mig med barnen när jag har beställningar.
Nu är min son sex år gammal. Min dotter växer fort. Tillsammans med min mamma startade vi ett litet bageri. Ingen stor firma, men vi har vår lilla lokal och gör tårtor till barnkalas, godisbord, beställningar till olika evenemang. Vi är inte rika, men jag går inte och lägger mig hungrig och behöver inte ligga och oroa mig för om jag har något att ge mina barn imorgon.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna med barn. Det är inte rättvist. Men jag vet också att man inte kan vänta på att bli räddad. Ingen kom för att hjälpa mig. När man har barn, har man inte råd att ge upp.
