Jag bor bara ett stenkast från en gymnasieskola, och nu under skolstarten har livet återvänt till gatan pojkar med stora ryggsäckar, halvknäppta skjortor, skratt, stressade mammor, cyklar som lämnar ungdomar vid hörnet. För de flesta är det en vardaglig syn. För mig känns det som ett slag över bröstet. För tre år sedan förlorade jag min son, som gick andra året på gymnasiet, och september har sedan dess varit den allra tyngsta tiden för mig.
Min son, Erik, var sexton år gammal. Den kvällen var han ute och åt med några kompisar, därefter stannade de lite extra i parken. Klockan tio på kvällen skulle han gå över gatan för att komma hem. Jag satt vaken och väntade, precis som jag alltid gjorde. En förare, berusad och vårdslös, körde mot rött. Han bromsade inte, stannade inte. Erik hann knappt reagera. När de ringde från akutmottagningen på Södersjukhuset, kändes det som om hela min kropp blev tom. Jag stod apatisk, utan att riktigt förstå vad de sa.
Jag har förlorat mina föräldrar. Den sorgen var stark och tung. Men ingenting går att jämföra med att begrava sitt barn. Det är som att livet blir fel. Jag kände ilska, maktlöshet, skuld allt på en gång. Jag frågade mig varför jag lät honom gå ut, varför jag inte skickade ett sms och bad honom komma hem tidigare, varför Gud lät det här hända. I månader bråkade jag med Gud. Jag bad och grät, klagade, sa att det inte var rättvist att han togs ifrån mig utan förvarning.
Sedan många år driver jag en liten bokhandel här i Östermalm. Det är min försörjning. Jag säljer anteckningsblock, färgpennor, bläckpennor, gör kopior, utskrifter, laddningar, och jag sköter också betalningstjänster, så folk kommer och går hela dagen. Förut brukade jag trivas med att betjäna elever. Nu påminner varje skoluniform om Eriks. Varje barn som köper ett nytt block påminner mig om de jag brukade köpa till honom. Ibland står jag och gör kopior och märker plötsligt att tårarna är på väg.
Det första året efter hans död var jag nära att stänga butiken. Jag hade inte kraft nog att dra upp jalusin. Jag tvingade mig att stiga upp; jag behövde mat, jag behövde betala hyran och räkningarna i kronor. Ofta betjänade jag kunder med ett konstgjort leende och ett trasigt hjärta. Det fanns dagar när glada killar kom in och jag fick kämpa för att hålla tillbaka gråten.
Med tiden slutade jag vara lika arg på Gud. Inte för att sorgen försvann, utan för att jag insåg att ilskan gjorde mig sjuk. Mina böner är annorlunda nu. Jag klagar inte längre. Jag ber om styrka, om lugn. Jag ber om hjälp att leva med den tomhet som aldrig blir fylld.
Under de här dagarna när jag ser skolstarten, känner jag fortfarande hur hjärtat drar ihop sig. Jag gråter inte som förut, men smärtan finns kvar tyst, stadigt. Jag har lärt mig att leva med den, men den försvinner aldrig. Man lär sig att andas runt sorgen, inte att sudda ut den.
Varje morgon öppnar jag min bokhandel. Jag betjänar elever. Jag ser ryggsäckarna som passerar. Och även om jag utåt verkar stark, är jag fortfarande den mamman som väntar på att Eriks nyckel ska snurra i låset klockan tio på kvällen… även om jag vet att det aldrig kommer hända igen.
