Min man har en älskarinna. Det märkliga är att deras relation inte stör mig alls. En gång hade jag till och med ett möte med denna kvinna. Jag kände ingen ilska mot henne, och det kändes absurt att det skulle finnas någon konflikt mellan oss på grund av min man.
Vi satt länge på ett kafé vid Stureplan, pratade och skrattade, fast det var som om vi båda redan visste vad den andra skulle säga. Hennes namn var Majken, ett så svenskt namn att det klingade som en klocka mot glaset. Hon hade ett mjukt sätt, påmindes om fuktiga björkskogar och långa midsommarnätter. Efter samtalet kändes det som om vi varit vänner i evigheter vi bytte till och med presenter med varandra: hon gav mig en liten dalahäst, och jag henne ett vackert, litet blåbärsarmband.
Senare bestämde min man och Majken sig för att ha ett bröllop. Inte på riktigt förstås, bara för leken. Det störde mig inte på något sätt, så vi började planera tillsammans jag hjälpte Majken att välja en lång, silkeslen klänning medan hon föreslog vilken klänning jag skulle ha på mig som kvällens vittne. Vi kom överens om att hålla ceremonin hemma hos oss, mitt i Vasastan. Jag agerade som vittne; allt var så levande att bara Skatteverkets borgliga vigselförrättare saknades.
På dagen för det skenbara bröllopet vaknade vi tidigt. Solen dallrade genom köksfönstret, och vi gjorde de sista små förberedelserna. Jag hjälpte Majken att knyta rosetten på hennes klänning, sedan gick vi tre långsamt över parketten till vardagsrummet, där vi bytte blickar och försäkrade varandra om evig vänskap innan Majken och min man utbytte löften och ringar som såg ut som de var av snirklad is från en norrländsk bäck. De nygifta kysstes entusiastiskt.
Den första natten som äkta makar sov de i vårt gemensamma sovrum. När min man till slut somnade, gled Majken ljudlöst ner till mitt kök, där jag satt med ett glas flädersaft. Vi pratade länge, medan det hängde blå skuggor från lampan och våra röster studsade mot kaklet. Vi var förvånansvärt lika, vi två nästan som tvillingsjälar med olika rötter.
Inte i något ögonblick har jag känt mig förnedrad av alltsammans. Faktiskt känner jag mig lycklig en sorts trollbunden glädje, som att upptäcka en gömd glänta under en evig svensk sommar. Jag och Majken samtalar mycket, går på promenader genom Humlegården, handlar på Åhléns, och ibland kapplöper vi till Eriksdalsbadet för att simma. Jag tror att min vänskap med Majken alltid kommer att vara viktigare än någon man.
Men vad tycker du egentligen om en sån vänskap, där verkligheten böjs och allting flyter ihop i ett osannolikt svenska drömlandskap?
