För ett och ett halvt år sedan blev jag och min man föräldrar. Jag födde en underbar liten dotter. Trots att vår flicka ännu är så liten, bestämde vi oss det här året att ändå åka på semester, bara jag och min man. När min mamma kom på besök berättade jag om våra planer för henne.
Mamma sa direkt:
Hur ska ni kunna koppla av med en så liten bebis? Ni kommer inte att kunna ha någon riktig semester då. Min granne kom hem från en resa nyligen. Hennes barn tog med henne för att passa deras barn. Jag skulle också följa, men har ju inte råd.
Jag förstod förstås hennes antydan, men sa ingenting direkt. Vi bestämde oss för att prata igenom saken ordentligt. Dagen efter sa jag till mamma att vi ville att hon skulle följa med oss. Men jag var ärlig mot henne:
Titta, mamma, min man betalar hela resan åt dig. Du får ett eget rum, han köper biljetterna, och dessutom får du lite fickpengar av oss. Men du är med för att hjälpa till. Och jag kan till och med ge dig extra pengar bara min man inte får veta det!
Mamma tackade glatt ja. Så reste vi iväg. Första dagen tillbringade vi tillsammans. Vi var trötta efter flyget och la oss tidigt. Nästa kväll sa min man till min mamma:
Kan du ta med dig lilla Saga till ditt rum ikväll? Vi hade gärna gått ut och ätit på restaurang bara vi två.
Det skulle vara trevligt, men tyvärr, det går inte, svarade mamma. Jag köpte nämligen två utflykter igår och ska iväg tidigt imorgon!
Jag hann knappt fatta vad som hände.
Mamma, vänta nu! Jag förstår inte. Du skulle ju hjälpa oss med Saga! Det var ju överenskommelsen från början!
Jojo, men jag har bara två utflykter. Två dagar för mig själv på semestern, sen hjälper jag er med Saga! lovade mamma.
Vi gick med på det. Efter två dagar sa mamma plötsligt:
Jag tror jag har blivit förkyld! Du får ta hand om Saga själv så länge. Jag vill inte smitta henne!
Mamma, du ser inte sjuk ut! Du snorar inte och hostar inte ens! sa jag förvånat.
En vecka gick. Mamma klagade hela tiden på att hon mådde dåligt. Men så råkade jag se henne sitta och äta glass.
Mamma! Vad gör du? Hur är det med ont i halsen? Är du inte sjuk alls? Har du ljugit för oss hela tiden?
Men jag behöver också vila! Jag jobbar ju också och är trött! Jag är inte er barnflicka! svarade mamma.
Jag blev så upprörd: Vi kom ju överens om att vi betalar din semester, och i gengäld hjälper du oss med dottern. Nu semestrar du som du vill!
Jag kände mig väldigt sårad av mamma. Resten av semestern pratade vi knappt alls. När vi kom hem fortsatte tystnaden. Tre månader har gått, men jag kan fortfarande inte förlåta mamma för det hon gjordeDet tog veckor innan vi ens skickade ett sms. Jag gick omkring med en klump i magen och undrade om det alltid skulle vara så här mellan oss nu. Till slut ringde mamma. Hennes röst darrade när hon sa:
Jag har saknat dig, min vän. Jag har tänkt mycket på allt som hände. Jag borde ha hållit vårt löfte. Förlåt.
Jag tvekade länge. Men jag hörde att hon menade det. Och sanningen var att jag saknade henne också, trots allt.
Okej, mamma. Jag borde kanske också ha berättat tydligare hur mycket jag behövde din hjälp, sa jag. Vi kanske kan försöka igen en annan gång. Men då inga hemligheter, inga utflykter utan att prata med oss först, okej?
Då skrattade mamma till, sådär som bara hon kan.
Okej. Jag lovar. Nästa gång blir det glass för oss båda hemma i köket, utan några utflykter alls.
Och på något sätt kändes semestern, och allt som gått fel, plötsligt mindre viktigt. Det viktigaste var att min mamma fortfarande var just det min mamma. Och vi hittade tillbaka till varandra, inte på en strand vid Medelhavet, utan mitt bland vardagens kaos och kramar.
