Min man och jag möttes en slumpartad kväll, då vi blev rumskamrater på ett studenthem i Göteborg under universitetsåren. Sakta men säkert utvecklades vår vänskap till något djupare, och så småningom blev vi ett par. Vi trivdes visserligen med livet på studenthemmet under studietiden, men insåg att det snart var dags att ta steget vidare och bilda vår egen familj.
När våra inkomster ökade, beslutade vi oss för att investera i en egen lägenhet vilket betydde att vi var tvungna att sälja våra två studentrum. Vi höll våra planer för oss själva, och förberedde oss på att renovera lägenheten innan vi skulle bjuda in släkten till en glad inflyttningsfest.
Samtidigt visste min mans bror, Olof, om vårt beslut att sälja och närmade sig oss med ett förslag:
“Varför säljer ni inte rummen till mig för lite mindre? Vi är ju familj,” sa han och försökte spela på känslor, förklarande att han hade två barn och att det skulle vara lättare för honom att betala i omgångar. Han hävdade till och med att rummen knappt var värda något, och att det egentligen var svårt att motivera ett pris.
Men han visste inte att vi redan för länge sedan sålt studentrummen och köpt vår egen lägenhet med pengarna vi fått.
Klyftigt avslöjade Olof vårt hemliga projekt när han berättade om vårt nya hem för resten av familjen. Istället för att glädjas åt oss såg min bror, Sven, besvärad ut och gick iväg utan att säga ett ord. Det var tydligt att han hoppats vinna något på situationen, men vår list hade överträffat hans försök till att utnyttja oss.
Så minns jag nu, med ett leende, hur vi lyckades starta ett nytt liv tillsammans i vårt eget hem i det gamla Göteborg, där våra drömmar började ta form.
