Nu har jag fått nog! Jag går min väg nu, hur länge ska det pågå?
“Nu har jag fått nog! Jag lämnar allt! Hur länge ska det fortsätta? Barnet, hennes eviga trötthet, hjälp mig, hjälp mig men jag vill gå ut som förr, jag vill ha passion! Jag jobbar ju! Jag vill komma hem till min älskade hustru, till kvinnan jag älskar nu får jag bo hos min vän ett tag, sen hittar jag en ung och livlig tjej åh” där satt Sigurd bakom ratten och tänkte att idag var verkligen sista punkten i hans och hustruns förhållande, nervöst rökande under en kylig kväll.
Deras historia var gammal som Stockholm själv. De möttes, blev förälskade så att allt vett och förnuft flög sin väg, passionen var överallt och skydd var inget de tänkte på. Efter några månader visade hon upp två blå streck.
Klart du ska föda, vi fixar det, sa Sigurd självsäkert. Alla gamla och unga nickade och mumlade att de skulle hjälpa, bara hon bar barnet Sedan kom bröllopet, förlossningen, lyckotårar en son! Och så slutet på den bekymmerslösa lyckan. Hustrun förvandlades till en trött liten höna, alltid sömnig, håret rufsigt, barnets skrik dag som natt, hennes ständiga “hjälp mig, hjälp mig” Var fanns hans flicka nu? Släkten försvann direkt, de blev ensamma i föräldraskapet.
Jag är inte redo! sa Sigurd i dag till sin gråtande hustru och smällde igen dörren bakom henne och den gråtande spädbarnet.
Ett plötsligt dån av bromsar framför bilen stod plötsligt en mörk hopsjunken figur.
Vill du dö, eller? ropade Sigurd och rusade ut ur bilen.
Mannen i den slitna rocken rätade på ryggen och såg sorgset på Sigurd med gamla, trötta ögon och viskade:
Ja.
Sigurd blev ställd av svaret:
Farbror, behöver du hjälp? Ska jag hjälpa dig?
Jag vill inte leva längre.
Vad säger du? Låt mig köra dig hem, kanske kan jag hjälpa dig med något? Sigurd tog försiktigt den gamla mannen i handen och ledde honom mot bilen.
Berätta nu, farbror, sa Sigurd och tände en ny cigarett.
Det tar tid att förklara.
Jag har tid, jag är inte på väg någonstans.
Den gamle granskade Sigurd länge, sen lät han blicken glida mot det lilla fotografiet som hängde ovanför instrumentpanelen.
För femtio år sedan träffade jag en flicka, blev kär direkt, allt gick fort bröllop, barn, en son, arvingen Lyckan var där! Men jag ville behålla passionen och ungdomen, allt som förr. Hustrun var sliten, ett litet barn, vardagen jag lät henne bära allt, hjälpte aldrig till Jag fann en annan kvinna på jobbet, vi inledde en affär Hustrun fick veta, vi skilde oss, och det var allt. Med den andra kvinnan gick det aldrig vägen, och jag brydde mig inte, levde livet. Min exfru gifte om sig, blev vacker igen, min son kallade styvpappan för pappa, och det gjorde mig ingenting.
Och du då? frågade Sigurd nervöst, tände ännu en cigarett.
Jag? Jag levde klart nu har jag ingen familj, ingen fru, inga barn. Idag fyllde min son femtio, jag gick för att gratulera han släppte mig inte ens in. Han grät och sa: “Du är inte min far. Gå nu, lev ditt liv vidare.”
Var vill du att jag ska köra dig, farbror? Sigurd slog med handen på ratten.
Jag bor här, ingen fara kör vidare den gamle klev ur bilen och hasade mot ett nio våningar högt hus nära vägen. Sigurd såg till att han gick in genom porten, stod kvar en stund och vände sedan bilen. Han stannade i ICA och köpte blommor.
Förlåt mig, förlåt sa Sigurd och gick in, knäböjde framför sin gråtande hustru, Vila lite, min älskade.
Han tog sonen från henne, gick in i andra rummet, vaggade honom och började sjunga hest: “Nu sover leksakerna”
Den förvånade lilla pojken somnade snabbt, och vilade sin hand på pappans hårt slående hjärta. Sigurd såg på honom med ömhet: “Jag vill se min son växa, jag vill höra ‘pappa’.”
Du har varit ute och räddat någon igen? sa den gamla damen med ett leende när hennes man kom hem. Han hängde av sig rocken och log.
Ja, jag räddade. Man måste ju överföra livets lärdomar till ungdomarna.
Hur märker du vem som behöver hjälp?
Jag behövde själv all hjälp när jag var i deras ålder
Kom nu, det är dags att äta, räddaren. Och du glömmer väl inte att vi ska på jubileum hos sonen i morgon, inga fler räddningsaktioner på kvällen, sa hon och såg kärleksfullt på sin man.
Jag har inte glömt, inte alls femtio år för vår son, vår kärlek, hur skulle jag kunna glömma det, han lade armen om henne och följde med till köket, leendeSigurd satte sig vid köksbordet och såg på sin hustru; hennes ögon var ännu fuktiga men hoppet glimmade där, som om någon just öppnat en dörr mot ljuset. Han la handen över hennes och kände en ny styrka i sig, en påminnelse om att kärlek är att välja gång på gång att stanna, även när allt verkar svårt.
Barnet sov, huset var stilla, och yttre världen med dess lockande dimror kändes plötsligt blek och avlägsen. Sigurd förstod att passionen är något som måste byggas och vårdas, precis som en familj. Han visste nu att hans väg inte var att lämna, utan att stanna och kämpa att bli den pappa som sjunger sånger och finns där när gråt väller fram.
Nästa morgon vaknade han med sonens lilla hand mot kinden och hustru bredvid sig; i det svaga ljuset mot köksgolvet låg blommorna, i tyst triumf. Han reste sig och smög ut, stängde dörren till sovrummet försiktigt, och kände för första gången på länge att han hade hittat hem.
Och när hans son vaknade, sträckte han armarna och viskade med nyvunnen stolthet: “Pappa!”
Sigurd log, tog honom mot bröstet och visste att just där, i vardagens enkla mirakel, fanns den passion han länge sökt.
