Mitt namn är Anders. Jag har alltid känt mig väldigt lyckligt lottad i livet, eftersom jag fått möjligheten att bli både pappa och make. Jag gifte mig med Elin, som jag blev kär i redan på gymnasiet. Hon väntade troget på mig medan jag gjorde lumpen, och när jag kom hem gifte vi oss.
Först föddes vår äldste son, Erik. Tre år senare fick vi vår andra son, Gustav. Men jag längtade ändå efter en dotter. Även när Elin var gravid första gången berättade jag för alla att jag verkligen hoppades på en flicka. Alla blev förvånade eftersom de flesta män brukar drömma om söner, men min dröm var dottern. Men Elin födde en son, och tre år senare ytterligare en son.
Elin och jag trivdes väldigt bra tillsammans, och våra pojkar växte och hade det fint. En dag berättade Elin oväntat att hon var gravid igen. Jag blev först väldigt förvånad ett tredje barn hade vi inte planerat. Men glädjen över att min älskade fru skulle ha barn igen tog snabbt över.
Nu får du nog äntligen din flicka! skrattade Elin och såg hoppfull ut.
Både min mamma och Elins mamma var helt säkra, bara genom att se på hennes mage, att det skulle bli en flicka. Till och med ultraljudet sa samma sak. Vi längtade alla efter en dotter, och pojkarna hade redan bestämt ett namn till sin lillasyster.
På rätt dag kände Elin att det var dags, och jag körde henne till Karolinska sjukhuset. Den natten sov jag inte en blund, tankarna snurrade. Hur mådde Elin? Om det nu verkligen blev en flicka? På morgonen ringde jag förlossningen och fick veta att vi fått en son. Han vägde 3 kilo och 200 gram, och var 54 centimeter lång.
Jag trodde först att de måste ha blandat ihop något. Men nej, där fanns ingen förväxling det var en pojke igen. Ingen hade trott det, vi var bergsäkra på en flicka. Jag kunde inte heller förstå hur ultraljudet kunde ha visat fel. När jag fick prata med Elin på telefon frågade jag:
Har du lurat mig med grannen, eller? Men vad säger du?! Hur kan du ens tänka så?! Vi skulle ju ha en flicka! Du är inte klok! utropade Elin och lade på luren upprörd.
Sedan, när Elin och lille Simon, som vi döpte vår tredje son till, fått komma hem, betraktade jag honom länge. Han såg inte alls ut som jag, och bara lite som Elin. Båda våra äldre söner var annars lika mig till sätt och utseende.
En dag hörde jag grann-tanterna prata ute i trapphuset om att Simon inte alls liknade mig.
Har ni sett att Simon är lik Peter i portuppgången bredvid? viskade de.
Det gjorde mig illa till mods. Jag gick raka vägen till Elin och frågade rakt ut:
Vem är egentligen Simons pappa? Men nu får du ge dig! Hur kan du ens misstänka mig för något sånt? Peter körde hem mig en gång när jag mådde illa och hade två tunga kassar jag var redan gravid då!
Vi började gräla rejält om det här. Jag ville göra ett DNA-test, men Elin vägrade först. Efter två veckor sa hon till slut ja men förklarade att om jag gjorde testet skulle hon skilja sig från mig. Jag trodde mest hon var arg.
En dag när jag gick ut med soporna såg jag Peter. Han var 35 år och fortfarande singel. Jag stirrade länge på honom för att hitta några likheter mellan honom och min son men såg faktiskt ingenting.
Lite senare satt jag i köket och funderade när Simon kom och kröp upp i mitt knä och gav mig en stor kram. Plötsligt kände jag ett lugn sprida sig i kroppen. Jag insåg, varför ska jag hålla på så här? Det är ju min son, och det känns hela vägen in i hjärtat. Jag lyfte upp Simon, gick till vardagsrummet till Elin och sa:
Vi gör inget test! Jaså, minsann, blev Elin förvånad. Jag var till och med beredd att göra testet bara för att du skulle förstå att han är din!
Jag bad Elin om förlåtelse varje dag i en vecka för att jag tvivlat på henne. Till slut förlät hon mig, och livet fortsatte. Våra barn växte upp, och till slut gifte sig vår äldste son. Hans fru var redan gravid när de gifte sig, och snart fick vi vårt första barnbarn en liten flicka.
Jag blev otroligt lycklig, nu skulle jag äntligen få en liten flicka att skämma bort. Jag vet redan att jag kommer älska henne precis lika mycket som jag älskar alla mina tre söner.
Jag har lärt mig att kärleken till barn inte handlar om utseende eller gener det är känslan i hjärtat som visar vem som är ens familj. Och att lita på varandra är viktigare än allt.
