När Ebba fyllde sjutton år, släppte hennes mamma bomben hon väntade barn igen. Först blev Ebba helt ställd. “Men hallå! Det är ju jag som borde få barn nu! Du ska ju kolla på ‘Bonde söker fru’ och sticka sockor till dina barnbarn, inte byta blöjor på egna ungar! Hade jag velat ha småsyskon hade jag kunnat beställa dem när jag var åtta! Hur ska jag ens kunna visa mig inför mina kompisar nu? Snyggt jobbat, gamla käring!” röt Ebba och hennes mamma fick tårar i ögonen. Under hela graviditeten var Ebba småsur, grät överallt och spelade dramaqueen på högsta nivå. Inte ens hennes pappa stod ut och försökte reda upp situationen, men Ebba drog hemifrån så fort hon fick chansen.
Planlöst vandrade hon omkring på gatorna i Malmö, dränkt i sina egna katastroftankar. Ebba var övertygad om att den där ungen skulle stjäla all uppmärksamhet och att hennes existens skulle raderas ur familjeboken. Men till slut släpade pappan hem både mamman och det lilla knytet. När Ebba såg sin mamma komma in med den lilla bebisen i famnen brast allt. Tårarna sprutade, men när mamman visade henne lillasystern insåg Ebba plötsligt hur mycket hon redan älskade det där lilla knytet, trots dramat.
Nu är det tjugo år senare. Ebba är trettiosju, bor med sin man och deras sextonårige son i en trea i Lund, och hör och häpna är själv gravid! Och nu sitter hon där, med fjärilar i magen och spända nerver och väntar på att sonen ska trilla in från skolan. Hon är skräckslagen. Kommer han bli lika melodramatisk som hon var då? Kommer han slänga dumma kommentarer och kalla henne “gammal tant”?
Men all oro var förgäves.
“Ska jag få ett syskon? Är det sant? Gud, vad kul! Jag lovar att hjälpa till, mamma!” utbrast sonen och slängde sig i famnen på henne, överlycklig. Ebba började snyfta, överväldigad av lättnad, stolthet över sin finurliga son och ett sting av dåligt samvete över sitt tonårsdrama förr i tiden. Hon satt snörvlande vid köksbordet, viskade för sig själv: “Förlåt, mamma… förlåt…”
Plötsligt såg hon att sonen såg lite förvirrad ut. Lite ängslig frågade hon: “Vad är det, älskling?”
Han log och svarade lugnt: “Äsch, det är inget, mamma. Ska vi käka nu? Efter maten ringer vi mormor, morfar och moster så kan vi berätta den stora nyheten för dem!”
