När min son var omkring sju år bestämde sig vår lilla familj för att åka ut på landet. Vi hade det riktigt trevligt, njöt av den varma sommarbrisen, åt glass och förde samtal i bilen. Men allt ändrades när min son öppnade bilfönstret och slängde ut sitt glasspapper utan att tänka. Jag stannade genast bilen vid vägkanten. Det var dags att agera snabbt och tydligt.
Jag steg lugnt ur bilen, öppnade bakluckan och tog fram de soppåsar jag alltid har med mig. Sedan bad jag min son, Gustav, att komma ut ur bilen. Jag förklarade att han inte bara skulle plocka upp sitt eget skräp, utan också det andra människor lämnat efter sig längs vägen. Min fru Ingrid försökte lägga sig i situationen, men jag bad henne vänligt men bestämt att stanna kvar i bilen och lyssna på radion tills vi var klara. Jag sa till Gustav att vi skulle stanna kvar där tills han var klar med sin uppgift, och att vi inte kunde prata om några fler utflykter eller godsaker innan det var löst. Han blev ledsen och började gråta, men jag stod fast vid mitt beslut.
Med sammanbitet ansikte började Gustav att plocka skräp utefter vägrenen. Jag tog själv en påse och hjälpte till. Tillsammans gick vi i mindre än en halvtimme och samlade in allt skräp vi hittade på platsen. När vi var färdiga gick vi tillbaka till bilen, och det blev ett tillfälle att förklara varför det är så viktigt att ta hand om naturen och visa respekt för miljön. Jag använde enkla exempel och pratade så att han verkligen skulle förstå.
När Gustav senare frågade varför jag hjälpte honom med en egen soppåse, svarade jag ärligt att även jag hade begått ett misstag som förälder. Om han hade kunnat slänga skräpet ut genom fönstret, hade jag helt enkelt inte lärt honom ordentligt vad som är rätt och fel. Därför var det också min plikt att vara med och ta konsekvenserna.
Nu har det gått några år och Gustav har hunnit fylla tretton. Vår familj har vuxit och han har fått två småsystrar, Ebba och Maja. Jag blir glad när jag ser hur han lär dem att plocka upp efter sig själva och vara rädda om naturen. Jag är tacksam för min egen pappas kloka råd, som hjälpt mig att överföra rätt värderingar till mina barn. Det viktigaste är att vi inte bara lär med ord, utan genom att visa med egna handlingar hur man tar ansvar för miljön, för samhället och för varandra. Det är så vi bygger en bättre framtid.
