Den här situationen är ganska vanlig. Jag gifte mig när jag var 25 år gammal. Ett år senare födde jag en dotter, Freja. Allt verkade vara bra mellan mig och min man, Erik. Men efter ett tag började han kalla mig lat. Han menade att jag bara gick hemma på föräldraledighet och inte gjorde så mycket, att min lön var låg när jag väl började arbeta igen, trots att jag egentligen bara tjänade lite mindre än honom.
Det sägs ju att efter giftermålet ser man bara svärmoderns påverkan på sin son. Jag borde ha anat redan från början att det var något fel, men jag var både blind och döv inför det.
Erik jämförde mig ständigt med sin mamma, Birgitta, som var ett föredöme för honom. Hon skötte trädgården, bokföringen, hade två barn, och förstås klarade allt galant. Men för mig såg vardagen annorlunda ut. Jag var tvungen att jobba skift och heltid.
Jag försökte vara som min svärmor och hjälpte till i hemmet, i växthuset, städade och höll rent. När min dotter började skolan hjälpte jag henne med läxorna. Men oron växte. På jobbet var det alltid mycket att göra och lönen var ändå låg. Jag tog extratimmar när det gick. Det blev ett slit och jag var fortfarande ekonomiskt beroende av Erik. Han retades och påpekade minsta lilla brist, och jag låtsades inte höra. Jag ville inte vara den där frånskilda kvinnan och ta ifrån mitt barn hennes pappa.
Men alla vet att ju mer man tillåter någon, ju mer kliver den på en. Jag försökte förklara för min man hur trött jag var efter jobbet och att jag inte orkade mer än så. Då sa han att om det är så, kommer han bara ge lika mycket från sin lön som jag ger, och spara resten för sig själv. Det är mest rättvist så, menade han. Vårt förhållande höll redan på att gå sönder, och detta blev droppen.
Jag insåg till slut att det inte gick att fortsätta på det här viset. Jag hade fått nog av hans tjat, moralpredikningar och eviga jämförelser med hans mamma. Det som verkligen fick mitt tålamod att ta slut var hans meddelande om att om jag inte skaffade ett riktigt jobb skulle han flytta tillbaka hem till sin mamma. Jag hängde fast vid den tanke ett tag, men det tog mig ändå tre år att faktiskt be honom flytta hem till Birgitta. Under tiden hittade jag ett nytt jobb genom en vän ett betydligt bättre betalt och roligare arbete. Det är svårt att beskriva allt jag fick gå igenom under den tiden. Vi skilde oss till slut, delade på allt, bytte lägenheter och bråkade om både det ena och det andra.
Nu däremot lever jag i lugn och ro. Med min dotter Freja känner jag mig trygg och lycklig utan Erik.
Jag har min egen lägenhet och mitt favoritjobb. Det kanske inte är mitt livs dröm, men det ger mig allt jag behöver. Familjen försöker fortfarande para ihop mig med någon ny, och vissa tror att jag är en olycklig skilsmässa. De säger ofta att bara en ny man kan ge mig lyckan. Men varför det? Jag har redan haft en man… Kanske borde jag sätta en skylt i pannan: Ung, glad, ointresserad av dejting. Lycklig med min dotter. Vill inte sabba detta med ett nytt giftermål. Erik verkar för övrigt väldigt lycklig med sin mamma
Det viktigaste jag lärt mig är att sann lycka kommer inifrån det handlar om att skapa sitt eget lugn och vara trogen sig själv, istället för att försöka leva någon annans dröm.
