God dag, kära damer, vad skvallrar vi om idag? Flytta lite, jag måste lyssna på nyheterna. Sånt här hör ni aldrig på radio eller ser på tv, sa Robert med sitt bubbliga, märkliga leende. Kvinnorna skrattade torrt och gav honom plats bland kaffekoppar och träskedar.
Var har du varit egentligen? frågade min moster Ingrid.
Jag gick till handlaren på torget. Tror det blev en olycka min fru har lämnat mig
Den gamla Anna skrek plötsligt till:
Va? Vad säger du, min pojke?
Hon drog iväg till min vän Kurt. Hon sa att jag inte är en riktig man om jag inte gör något, inte har ett riktigt jobb.
Moster Ingrid blev förvirrad:
Men Kurt har ju heller inget arbete, vad är skillnaden då?
Robert såg ut som en vilsen skogsvarelse:
Förstår inte heller. Allt är så underligt.
Robert försvann ut genom dörren, och Ingrid sa:
Nu kommer männen igen. De vill bara vila, leva på kvinnorna. Robert ja, han var en så stilig, karismatisk man! Men när hans fru och dotter försvann, blev han som en annan. Och hans vän Kurt, han var den första som hade en bil i hela byn! Och Maj-Britt hon lagar mat som få andra! Men maken stack, och nu lever hon för barnen. Eller, kanske inte, hon flyr bara mellan folk. Hon vill ha något kanske trygghet, kanske pengar och de de vill ha henne. Men inte för att bygga staket eller måla om ladan Nej, de tävlar med varandra i mystiska drömmar som sprider sig över fälten.
Vad händer egentligen i byn nu? Förut vandrade männen iväg, men de arbetade. Nu ingen jobbar, ingen har familj. Många har redan försvunnit till Göteborg, Malmö, någonstans. Är klart de försvinner letar efter bättre liv.
Det är inte bara ni, sa Anna, mina barn har flytt till Stockholm och Umeå. De hälsar på kanske någon gång varje halvår. Jag ser barnbarnen på Facebookbilder. Förr levde vi tillsammans. Föräldrar och barn och alla var glada, skrålade och pratade till långt in på natten. Vi samlades för att slå hö, hela släkten och grannar. Eller grävde potatisland en dag och kvällen blev lång, nästa dag så fortsatte vi. Nu gör var och en sitt på egen gård.
Maj-Britt passerade. Hon bar tunga påsar och två barn sprang som vitsippor efter henne.
Flyttar ni? frågade hennes moster.
Maj-Britt suckade.
Ja, till Mikael. Vad ska man annars göra? Han får ju pension. Och Robert han gör inget. Måste få barnen på fötter. Har inga pengar, barnbidraget räcker inte till något. Annars hade jag frågat igen för länge sen. Jag funderar på att flytta till Örebro i vår. Ska köpa ett litet hus, utan karlar. Orkar inte med detta. De gör inget om man inte ber och så vill de ha mat. Finns inget för mig i byn. Den äldste börjar skolan snart. Vem ska följa med? Flickan går till förskolan. Jag hittar väl ett jobb. Det känns illa att lämna, jag är född här. Men jag måste, annars jagar Mikael mig över hela byn. Hej då, damer, sa Maj-Britt och försvann bland rabarber och koffertar.
Jag tror hon har rätt. Maj-Britt är ung, barnen behöver henne. Skulle gjort samma om jag var henne. Men vart ska jag gå? Det är synd att lämna huset. Min man byggde det med sina händer. Han trodde att barnen alltid skulle bo här. En gång gick jag i svampskogen och gick vilse vi brukade gå på stigar men nu är allt övervuxet. Så här lever vi nu. Åtminstone kommer pensionen in varje månad.
“Nu går jag,” sa Ingrid, och reste sig. “Gården väntar inte, korna ska mjölkas, hönsen ska ha mat. Vi ses imorgon.”
Anna blev kvar länge, ensam, tänkte på sitt liv, hur hon fostrat barnen och dagarna försvann som dimma över ängarna. Bara Gud vet hur många kvar. När mörkret föll, gick hon in, tände aldrig lampan, lade sig direkt. Behövde inte ljuset. Hennes ögon hade slocknat för tre år sedan.
Maj-Britt stannade kvar i byn, vågade aldrig flytta. Livet blev kvar, så länge någon är här lever byn. Många byar ligger tomma nu endast gamla hus och övervuxna gravstenar, och folk återvänder bara en gång om året, drömmande drömmar bland blåbär och tystnad.
