När jag fyllde trettio lyckades jag köpa mig en tvåa i Stockholm. Jag bor där ensam och har än så länge inte träffat någon partner. Vet ni varför det, enligt mig, är så svårt med mitt kärleksliv? Det är för att jag har en egen lägenhet. I dagens Sverige är det fortfarande knepigt för en kvinna att vara självständig och samtidigt behålla sin kvinnlighet. Jag skulle kunna dela in alla mina dejter i två grupper:
1. Har du din egen lägenhet? Perfekt, då kan vi flytta ihop och jag behöver inte oroa mig. Den här sortens man vill helst slippa anstränga sig, och trivs med att jag redan har löst boendesituationen. Att jag har tak över huvudet ses som ett stort plus, så han är snabbt redo att skaffa barn och bygga familj, så länge han slipper förändra sitt eget liv. Han vill helst inte ta tag i karriären eller försöka tjäna mer pengar. Eftersom jag köpt bostad och redan har en bil tycker han att allt är klart varför göra mer?
När jag pratar med sådana män får jag känslan att de passar bättre som mina söner än som mina män. En sådan man ska matas, pysslas om, hållas nöjd, och man får dessutom passa sig så att han inte sticker någon annanstans. Det låter som raka motsatsen till lycka för mig. Då bor jag hellre med en katt och har mer fritid till mina intressen.
2. Har du en egen lägenhet? Då vill jag hellre bo kvar hos mina föräldrar, eller så kan vi flytta ut på landet och sälja din lägenhet för att köpa något tillsammans. Särskilt det sista alternativet älskar jag – jag har lagt år på att arbeta ihop till min bostad, och snart har jag minst ett par decennier kvar på lånet. Om min framtida make åtminstone betalade hälften vore det en sak, men oftast tycker de att eftersom jag tjänar bra så kan jag ta hela kostnaden och de hjälper till litegrann. Och om jag skulle vara föräldraledig? Då verkar deras plan vara att vi kan börja försöka få barn först när lånet är betalt vilket betyder att jag lär vara över fyrtio. Det viktiga är tydligen att jag inte stör min blivande make med mina problem, så att hans vardag får vara fri från bekymmer.
Allt oftare slår det mig att det nog vore enklare att adoptera ett barn än att hitta en man som inte är rädd för familjeliv. Jag inser att även om jag gifter mig kommer jag få klara allting själv, både ekonomin och kärleken. Varför skulle jag då behöva en man vid min sida?
Nu är jag min egen härskarinna över både hem och liv. Lägenheten är fin och har plats för både mig, en katt och alla mina hobbys. Ibland längtar jag efter en familj och någon att dela livet med, men mitt hopp grusas gång på gång av den verklighet jag möter. Jag kan berätta om en händelse som nyligen fick mig att tänka till.
Jag blev förtjust i en man jag känt ett tag. Han verkade tycka lika mycket om mig. Vi såg en film hemma hos mig och blev sugna på pizza. Jag tänkte att han kanske kunde stå för den lilla biten av kvällen. Det gjorde han också han gick ner till porten, hämtade pizzan och gav budet pengar. Men de pengarna hade han alldeles nyss fått från mig. Både samtalet och vår kemi dog efter det.
Kanske är det mitt eget fel. Mina vänner säger att jag aldrig borde erbjudit mig att betala. Jag var bara nyfiken på om han skulle ta emot pengarna eller säga nej. Summan spelade ingen roll för mig. Men det här handlar inte om pengar…
Men jag har insett att det allra viktigaste är att kunna stå stadigt själv, känna sin egen styrka och uppskatta det liv man byggt upp. Det är där friheten och lyckan verkligen bor inte i någon annan, utan i sig själv.
