Alla har vi släktingar. Om man har många, finns det nästan alltid någon där som är ganska välbärgad och dessa rika släktingar är ofta inte särskilt omtyckta av de andra, som lätt blir lite avundsjuka på deras pengar. Ändå försöker man alltid bjuda in just dessa till högtider, i hopp om att man ska få en riktigt fin present. I min släkt har vi ett par sådana personer också.
Jag minns en gång för fem år sedan på ett bröllop som jag var bjuden till. Det var min tremänning Oskars systerson som skulle gifta sig, och precis som vanligt hade man bjudit in de där välbärgade släktingarna från brudens sida. De var verkligen avlägsna släktingar som annars aldrig hörde av sig.
Det är ett återkommande tänk: vi bjuder in de som har gott om pengar, förhoppningsvis får vi ett generöst och dyrbart paket speciellt när det är bröllop! Festen var i full gång; huset var fyllt av glada gäster, brudparet strålade. De där rika släktingarna, ett äkta par, kom sent och klev in just som det var dags för presentutdelning.
Kvinnan bredvid mig lutade sig mot mig och sa tyst: Nu får vi se vad som händer. Jag lovar att brudgummens mamma blir missnöjd. Och de nygifta också.
Jag reagerade och sa: Varför då? Är det så viktigt vad man får?
Så blev det dags för de välbärgade att lämna över sin gåva till brudparet. De räckte över ett kuvert till toastmaster. När han öppnade det blev det knäpptyst i rummet. Jag var nyfiken skulle det vara nycklarna till en lägenhet? En bil? En resa någonstans? Eller en stor bunt pengar? Toastmastern visade innehållet, och brudgummens mamma räknade snabbt pengarna, gav de rika släktingarna en blick och frågade:
Är det där allt? Ni blev bjudna på bröllopet, ni åker runt i en dyr Volvo med chaufför och så ger ni bort en sådan här present?
Släktingarna tog lugnt kuvertet tillbaka och sa: Om ni inte gillar vår present, kan ni ge den till någon annan. Sedan gick de bara därifrån.
Det var faktiskt rätt underhållande, hela sällskapet skrattade gott. Jag också.
Senare fick jag veta att de där släktingarna ofta bjuds på bröllop och födelsedagsfester just för att andra hoppas på att de ska vara generösa. Och vad var det som de egentligen hade lagt i kuvertet? Det räckte gott och väl för en veckas semester med hotell och allt. Själv tycker jag det var en riktigt fin present särskilt från så pass avlägsna släktingar. Men brudgummens mamma tyckte tydligen att det var snålt.
Jag har lärt mig att upplevelsen av en present alltid beror på förväntningar men tacksamhet borde komma i första hand. Det ska jag försöka komma ihåg, särskilt nästa gång det är dags för släktträff.
