Brian hade bara känt sin mamma ända sedan han låg i vaggan. Hon hade liksom alltid funnits där. Och någon annan hade han inte. Hans pappa hade packat väskan och dragit långt innan Brian ens var född. Det var kväll. Lilla Brian lovade sig själv att vara modig och vänta tills mamma kom hem igen.
Den lilla Brian lovade sig själv att vara tapper och vänta tålmodigt på att mamma skulle komma tillbaka.
En timme gick. Två timmar fortfarande ingen mamma. Pojken, som bara var fem år, grät och tassade in i sovrummet för att kolla man vet aldrig! kanske hade hon dykt upp där ändå. Men nej, mamma var inte i sovrummet. De där skorna hon gick ut i var också spårlöst borta.
Rädslan kröp in hos Brian, och tårarna rann igen. Så småningom somnade han av utmattning.
Han vaknade till solstrålarna som dansade över hans lilla säng. Barnet reste sig och fortsatte letandet efter sin mamma. Han gick inte till grannen nej, där sa mamma alltid att det bodde en snurrig farbror som jämt luktade sprit och gärna slogs. Brian var ganska glad att slippa.
Istället gick Brian ut på gården och spanade. Han hoppades mamma kanske fanns där ute. Men förbipasserande lade knappt märke till en liten pojke. Letandet gjorde honom trött, så han slog sig ner på en parkbänk. Där satt redan en gammal tant. Brian satte sig bredvid, och tårarna kom igen, nästan som på beställning. Damen sneglade på honom och frågade vad som hänt.
Gå hem du, lilla vän, sa hon, övertygad om att han bara var lite busig, och gav honom ett svenskt vinteräpple ur nätpåsen. Brian slutade inte leta för det. Vuxna som gick förbi verkade inte bry sig. Alla hade fullt upp med sitt det är som det är i Stockholm.
Till sist blev Brian alldeles slut och somnade i parken. Kvällen kom, det blev kallt och magen kurrade. Någon ringde polisen. Så hamnade Brian på polisstationen. Sedan bar det av till någon som kallades tant.
Jag vill ha min mamma! tjöt Brian igen, och hoppades ändå få se henne. Men i rummet han kom till fanns det ingen mamma.
En annan tant dök upp, kom med torra kläder och hjälpte honom byta om. Sen tog hon hans lilla hand och travade iväg med honom nånstans. Och plötsligt stod han bland andra barn, som alla verkade lika bortkomna. Brian lutade sig mot väggen och blev stående där länge, alldeles snurrig. Han började förstå att mamma nog fanns någonstans väldigt, väldigt långt borta, och att hon antagligen aldrig skulle komma och hämta honom.
P.S. Mamma blev överkörd av en bil och dog den kvällen, när hon gick ut från lägenheten i Sundbyberg.
