Jag har den bästa mamman i världen! Hon fick mig alltför tidigt hon var bara 16 år gammal när jag föddes. Hela släkten blev bestörta, men mina morföräldrar stod alltid vid hennes sida. Det var därför jag blev världens mest lugna och harmoniska barn.
Min barndom var som en evig midsommarnatt, där familjen bar mig varsamt på sina axlar genom livet. Medan mormor och morfar hjälpte mamma att läsa klart på universitetet, slapp vi känna av brist och tjafs om pengar tack vare mammas slit och värme behövde vi aldrig oroa oss för några kronor, och våra middagar vid köksbordet var alltid fyllda av skratt.
Åren gled förbi, och när jag själv fyllde 16 blev jag gravid. Min pojkvän hederlig som en svensk skogshuggare tog ansvar och vi gifte oss snabbt, med doft av syrén och kaffe i luften. Redan året efter, på min 17:e födelsedag, födde jag min dotter. Mamma övergick till att bli mormor vid 33 och inte minsta spår av förtvivlan i hennes blåa ögon, bara mjuk, omfamnande lycka. Vi uppfostrade mitt barn tillsammans, sida vid sida, och jag hann klart både gymnasiet och vidareutbildning innan jag fick ett fast jobb som kändes rätt i magen.
Nu är min dotter 12, och jag väntar barn igen. Allt var lyckligt och harmoniskt tills verkligheten plötsligt böjde sig, så som endast drömmar gör.
Några veckor sedan berättade mamma att hon skulle ha barn igen. När jag frågade varför, log hon som om hon såg älvor dansa över ängarna och berättade att hon blivit förälskad. Mannen hon älskade var redan gift och lämnade aldrig sin familj, men mamma väntade ändå barn och tänkte inte avsluta graviditeten.
Det var som om tiden smälte bort. Vi satt där i kökssoffan, bland doft av kanelbulle och regnet som slog mot rutorna, och tårarna bara kom. Ingen man till mamma, inget erkännande av barnet, inga underhållsbetalningar i svenska kronor om hon ville behålla barnet skulle hon klara det själv. Han hade redan barn som räckte och blev över.
Mamma blev ledsen, vred nästan hela sidan mot världen. Jag skulle kunna stötta henne, men kände mig maktlös inför den här kärleken och desperationen och ensamheten. Gravid, förälskad och övergiven situationen kändes som den bottenlösa delen av en svensk sjö.
Jag tänker hela tiden på att när barnet föds, kommer vänner och grannar hela lilla staden någonstans bortom järnvägen i Dalarna att prata. I vårt samhälle viskar vindarna snabbt, och folk glömmer inget. Alla kommer veta att hon får barn som ensamstående, och dessutom så sent i livet. Byn är liten och snacket når snabbt svenskt fika.
Jag försöker stötta så gott jag kan. Om jag också brister, då bryts hon sönder. Mormor och morfar vet inget än; mamma har bett mig tiga, som om en hemlighet låg instängd i en blå skogstjärn.
Jag misstänker ibland att hon funderar på att avsluta graviditeten. Själv vet jag inte om jag ska försöka prata henne ifrån det, eller hålla hennes hand genom precis allt. Jag är rädd och samtidigt får jag ont i hjärtat för hennes skull. Hon är ensam med sin sorg, men vad ska hon göra? Alla är emot henne, ändå tror jag att hon redan älskar sitt ofödda barn.
Så vad gör vi? Ska vi låta henne avsluta, eller försöka fostra ett nytt litet barn till? Det måste bli hennes val.
Jag berättade för min man han är familjens enda fasta försörjare. Han reagerade lugnt, med det där trygga lugnet bara riktiga svenskar kan ha. Han sa, “Där två barn får plats, där får tre plats.” Ändå finns oron där, som dimma kring en sommaräng. Vad betyder den egentligen, denna oro?
