Innan jag gifte mig med min man Erik hade jag faktiskt en rätt okej relation med hans föräldrar. Perfekta var de ju inte direkt, men rätt lagom varma, sådär som man kan förvänta sig lite i Sverige. Eftersom Erik bodde hemma hos dem på den tiden, brukade jag ofta sitta och prata med svärmor och svärfar när jag hälsade på. Visst grälade vi ibland om urtråkiga saker, som vad som skulle visas på TV (Antikrundan eller Bonde söker fru?), men jag försökte alltid vara diplomatisk och höll svärmors sida. Allt flöt på tills vår bröllopsdag kom och rubbet ställdes på ända.
Efter festen gick vi hem till svärföräldrarna, där inget bord någonsin verkar sakna sill, köttbullar eller sju sorters kakor. Svärmor envisades med att jag skulle äta mer och bli lite fylligare – för hälsans skull. Först skrattade jag bara sån är hon väl, tänkte jag. Men det där tjatet om maten gick snart från att vara halvrolig till påträngande och snudd på maniskt. Bara någon månad senare släppte svärmor bomben: Har du inte lagt på dig några kilon? Och nej, det hade jag inte. Inte ens något halvt hekto. Några veckor senare fick vi reda på att jag var gravid, och lyckan var total! Jag berättade det för Erik och bad honom hålla god min och inte säga något till mina föräldrar, för vi ville ge dem en överraskning senare. Ungefär samtidigt flyttade vi in i vår sprillans nya hyresrätt på Söder i Stockholm.
När magen började synas på allvar ökade svärfamiljens besök avsevärt och så även deras omsorg. Precis som jag misstänkt hade Erik skvallrat. Jag frågade, men han bedyrade att hans föräldrar bara brydde sig om sin stackars svärdotter, inget konstigt med det. När hemligheten till sist avslöjades på allvar, blev mitt liv lite av en absurd sketch.
Nu började svärfar försöka göda mig som en julgris och propsade på att jag skulle sluta arbeta omedelbart för att inte, gud förbjude, bli trött. Svärmor kunde liksom inte sluta ta på min mage och utbrast oavbrutet: Den växer, ja du, den växer! De började glida förbi hem till oss typ tre gånger per dag, alltid redo med fler frågor om mitt mående än vad någon läkare skulle ha hunnit ställa. Det slog mig långsamt (och brutalt) att de liksom såg mig som en slags Hälleflundra-akvarium till deras framtida barnbarn. Ingen brydde sig om VERA nä, nu handlade allt om barnbarnet. Helt plötsligt stod det klart: De hade försökt göda mig från första sekunden vi sågs.
Jag berättade om min frustration för Erik, men han suckade bara djupt (det där typiska nu överdriver du, älskling-suckandet) och menade att jag var paranoid. Kände jag att ingen förstod mig då var det dags för handlingskraft. Så den natten packade jag väskorna, instruerade Erik att byta lås ifall svärmor blev för fantasifull, och bokade en resa på studs. Morgonen därpå lämnade vi Stockholm och hoppades innerligt med lite ironiskt svenskt lugn att semestern skulle ge mig den frid och klarhet jag saknat sedan smörgåsbordet första gången rullades fram.
