För några dagar sedan kom pappa och hälsade på mig. När vi satt och pratade, berättade jag att min mans mobil har börjat krångla rejält den håller max 15-20 minuter innan den slocknar, och om man byter batteri fungerar det ännu sämre så nu letar jag efter en ny telefon till min födelsedag.
Min man ska då ta över min gamla. Du vet väl hur det är när behoven blir olika. Då plockade pappa plötsligt fram en gammal och sliten ask och sa: Den här är till dig, från mormor. Du kan sälja den och köpa en telefon. Mormor hade alltså bestämt att jag skulle få hennes vigselring. Otroligt nog finns asken också kvar.
Förutom ringen så låg där ett kvitto, en liten etikett och ett sigill i asken. Ringen hade köpts 1977. Den väger lite mer än 7 gram.
Jag är för ung för att förstå hur mycket det var värt då jämfört med idag och våra priser. Men jag misstänker att det var rätt dyrt. På den tiden var det inne med breda vigselringar, så folk kunde unna sig sådana smycken.
Nuförtiden är det inte många som skulle köpa en sån ring ens om man hade råd. Jag har ingen aning om vad en sån skulle kosta idag. Den var gjord i 18 karat guld som på den tiden brukade vara vanligast här. Men jag vågar påstå att svenskt guld från den tiden var betydligt bättre än mycket som tillverkas idag. Ringen är enorm om man jämför med en vanlig förlovningsring nuförtiden.
Själv sa jag direkt att jag inte tänker sälja ringen. Jag vill bära den. Jag tror inte på gamla skrockfullheter om att man inte får bära andras ringar. För mig blir det ett värdefullt minne. Telefoner går sönder varje år, man köper nya och slänger bort dem. Men en sådan ring skulle jag aldrig köpa själv, och den håller förmodligen hela livet.
Vad skulle du ha gjort med en sån ring?
