Som det sägs, varje familj bär på sina egna sorger, och fastän min bror och jag vuxit upp i samma lilla svenska stad, gled vi allt längre ifrån varandra. Min bror, Björn, blev till slut en bråkstake som ofta hamnade i trubbel, och till och med satt en tid på anstalt i Malmö. För att undvika att dras med i hans mörka virvel, höll jag avstånd och våra vägar möttes sällan, allra helst efter att jag flyttat till Uppsala.
Allting blev overkligt förändrat den där hösten när jag mötte Elin, en sagolik kvinna med milt leende och björkdoft i håret. Vår förlovning föll som snö i apriloväntad, bländande. När Björn fick nys om Elin blev han som förtrollad av tanken att träffa henne, och tjatade skickligt i telefon: Vi är ändå syskon, våra liv snurrar ihop förr eller senare! Jag tvekade, ovillig att låta Elin uppleva min familjetragedi, men själva tiden pressade mig bakåt som Södermalmsvind.
Så stod han där på vår bröllopsdag, oväntat lång, klädd i mörk kostym med trasiga manschettknappar. Björn hade svurit att uppföra sig, men så fort champagnen bubblade upp bland gästerna, började han flina illa och kasta glåpord över Elin, som plötsligt såg drömmande och rädd ut. Allt skedde som i en dimridå av kvällssol; jag minns att Elin skrek mitt namn, och jag försökte nå fram till henne, men min bror spärrade vägen med knuten näve och sa med kall röst att han var redo att slåss för sitt egodet var så overkligt, som att prata med någon genom ljudet av regn mot ett fönster.
Den kvällen förvandlades vårt bröllop till en märklig skugga, skratten frös till is mellan silverbjälkarna i festlokalen. Björn låg i soffan med ansiktet dolt, och vägrade erkänna sina handlingar trots allas blickar. Luften blev tjock av förlägenhet och besvikelse. Efteråt var jag tvungen att ta steget bort från honom; jag undvek varje släktträff där hans namn nämndes och klarade till och med av mormors tårfyllda suckar över kaffe och kanelbullar. Det är svårt att öppna sig för någon som inte vill förändras, även om telefonsamtalen från Björn fortsätter och hans röst ibland låter ångerfull. Men när vinden vänder i drömmen känns det omöjligt att tro att människor verkligen byter skepnad i grunden, hur mycket de än försöker övertyga en om motsatsen.
