18 februari
Jag är gift med en man som tidigare varit gift och har två barn från det äktenskapet. Min man och hans exfru har varit separerade länge nu, men de har ändå kontakt, främst för barnens skull. Han betalar underhåll och ställer alltid upp. Han håller koll på allt som händer i barnens liv, men även vad som händer med exfrun och till och med sin tidigare svärmor.
Och så får jag plötsligt veta att min man har bestämt sig för att hjälpa sin exfru ekonomiskt. Tydligen har hon dragit på sig mycket skulder. För några år sedan tog hon ett banklån för att starta ett litet företag, men av någon okänd anledning gick det omkull. Lånet är taget, men pengarna finns inte längre. Skulden har vuxit sig riktigt stor nu. Hur kunde hon ens tänka tanken att försöka föra över egendomen till sin mamma? Annars hade hon kanske blivit vräkt tillsammans med barnen på grund av skulderna.
Min man fick nyligen reda på allt det här och började diskret antyda för mig att exfrun är i trubbel, och att det ju är hans barn som drabbas också. “Det vore inte fel att hjälpa henne med pengar,” sa han. “Annars är risken stor att skulderna kommer att gå vidare till barnen och de får bära den bördan tills de blir vuxna.”
Och igår sa han rent ut: “Jag tänker ge min exfru hälften av min lön varje månad tills hon kan betala av så fort som möjligt… Vad tycker du om det?”
Jag blev alldeles paff när jag fick höra det. “Är du inte riktigt klok, älskling? Vem är hon att du ska hjälpa henne på det här sättet? Hon är ju en främling för dig numera, ni har inget gemensamt längre. Vad är det för hjälp du vill ge henne?”
Men han gav sig inte: “Men barnen är ju där, och om något händer går skulden till dem. Jag måste hjälpa till.”
Jag sa till honom att han redan betalar underhållsbidrag och skickar extra pengar ibland. Barnen klarar sig, de saknar ingenting. Hans exfrus skulder är inte hans ansvar längre, hon får faktiskt ta ansvar för sina egna misstag. Varför ska vi slå knut på oss själva för hennes skull? Nej, jag går inte med på det. Han ska inte ens tänka på det!
Han blev tyst, såg sårad ut och drog sig undan. Men, ärligt talat, gjorde jag verkligen fel?
