Jag var fem år gammal, men den dagen minns jag ändå lika tydligt som om det vore igår. Pappa hade snokat bland mammas sms och upptäckt att hon fortfarande träffade sin rike pojkvän då och då något hon berättat för sin väninna. Själv tjänade pappa knappt några pengar, och de små summor som kom in räckte inte för att köpa sådant som egentligen varken vi barn eller mamma behövde, men mat ville hon alltid ha till oss. Ja, det var sannerligen knapphändigt.
Hur hade du mage att rota i min mobil? skrek mamma och tog till den gamla svenska taktiken att gå till motattack. Din lön räcker ju inte till någonting ändå! Hur tror du att vi har så mycket mat hemma?
TV:n är min! röt pappa tillbaka.
Den är din! Men också min!
Jo, sa pappa, den är din också. Och köttet, och… och Gustav. Jag tar med mig allt nu.
Jag blev livrädd. Fram till den stunden hade jag hållit mig utanför deras bråk, men nu blev jag plötsligt indragen på riktigt.
Inte satan tar du Gustav! svarade mamma.
Men pappa tog mig ändå därifrån. Varför skulle mamma behöva slåss med en vuxen man om mig? Pappa bar mig ut till trädgården, lyfte upp mig i famnen, gav mig mat, och lekte med mig som han alltid brukade göra faktiskt spenderade han mer tid med mig än mamma redan innan allt brast. Ute var det vinter och jag stod i min lilla pälsjacka framför mamma:
Gråt inte, mamma. Jag kommer och hälsar på dig snart, sa jag med min barnsliga röst. Mamma kramade om mig, och pappa gav mig en blick som sa att nu var det dags för oss att gå. Han ställde sig vid ytterdörren och sa kallt till mamma: Vi ses i tingsrätten!
Jag tror nog både mamma och pappa ändå fick det bästa de kunde av sina liv efter skilsmässan. Mamma träffade ganska snart en ny man och glömde mig för en tid. Pappa förlorade heller ingen tid, utan mötte Helena, dotter till en förmögen företagare från Uppsala. Jag var då och då hos mamma, i några dagar åt gången, men de två talade aldrig med varandra. Pappa förlät aldrig mamma. Några år senare, när jag själv hunnit bli fjorton, hände plötsligt flera stora saker på en gång mamma blev gravid, och pappa hamnade i fängelse.
Han hade råkat i slagsmål efter jobbet, och även om han kanske inte var den skyldige, så dömdes han hårt av domstolen. När han vinkade adjö sa han: Ni får hålla ihop. Jag och Helena försökte ta in beskedet under lång tid, men tillsammans stöttade vi varandra bäst vi kunde.
En dag ringde det på dörren. Helena stod och lagade middag, så jag gick och öppnade. Där stod mamma.
Gör dig klar, du följer med hem, sa hon bestämt.
Gustav, vem var det? ropade Helena från köket och kom gående.
Jag är här för min son, svarade mamma kyligt. Helena försökte lägga en vänskaplig hand på mammas axel och bjuda in henne, men mamma slog bort handen och sa bryskt: Akta dig, jag är gravid. Jag visste hur ont det gjorde i Helena hon hade själv inte kunnat få barn, och det var ett sårigt ämne mellan dem. Ändå lyckades hon behålla lugnet, log lite och bjöd in mamma till köket. Själv gick jag in på mitt rum.
Förstå mig, Helena, började mamma gråta. Gustav är allt jag har. Den enda som förstår mig, den enda som kan hjälpa mig nu. Han är min enda kvarvarande familj du har ju redan allt. Snälla, låt honom bo med mig tills hans pappa kommer ut.
Jag stod inte ut längre. Ni sliter i mig som om jag vore en ostbit! Har ni tänkt fråga vad jag vill? Kanske har jag redan bestämt mig?
Du är väldigt vuxen för din ålder när du anklagar din mamma för manipulativa tårar, sa mamma syrligt.
Jag är ingen liten pojke längre. Mamma, jag väljer att stanna hos Helena. Du har allt du behöver, och vi har bara varandra kvar. Här går jag i skolan, här har jag mina vänner. Förlåt, men nu har jag bestämt mig.
Jag blev själv nästan chockad över att ha talat till mamma som en vuxen. Jag följde henne till busshållplatsen, och medan vi stod och väntade frågade jag:
Hur går det med din Henrik? Träffas ni fortfarande?
Vi kan ju inte svälta, eller hur? svarade hon, och vi skrattade lite klumpigt tillsammans innan vi sa hej då.
Hemma tröstade jag Helena. Vi hade en lång och svår väg framför oss, men jag lärde mig att när allt rasar måste man våga stå kvar och välja själv, även när det gör ont. Vänskap och lojalitet väger mer än pengar och gnäll. Och ibland är det de svåraste stunderna man växer mest.
