En stark och sammansvetsad familj kännetecknas av att dess medlemmar delar både livets svårigheter och glädjeämnen. De stöttar alltid varandra, och alla vet att de kan dela sina bekymmer när som helst.
Ibland krävs det inte så mycket för att skapa en varm och kärleksfull stämning hemma. Nedan finns några glimtar från vardagen som visar detta.
Jag och min man är båda ganska korta, båda är under 160 cm, men min pappa är lång, hela 170 cm, och dessutom har han låtit skägget växa riktigt långt och yvigt. Så när han kommer på besök brukar han säga: “God dag på er, små hobbar!”, och vi svarar genast i kör: “Hej Gandalf!”. Det har blivit vår lilla familjetradition.
Vår familj består av mig, min fru och våra två döttrar. En dag diskuterade vi vem som skulle gå ut med vår hund, Atlas. För att göra det lite roligare bestämde vi oss för att leka “den tysta leken”. Den som förlorade fick ta med Atlas ut. När leken var igång såg vi hur vår dotter Lovisa tyst klädde på sig, tog kopplet och öppnade dörren. Vi andra tittade på och utbrast unisont: “Lovisa, vilken duktig tjej du är!”. Då log hon busigt och sa: “Lurade er!”, och tog sedan av sig ytterkläderna igen.
En gång när min vän bad pappa om min hand eller snarare, skulle fråga om vi fick gifta oss föll pappa teaterdramatiskt ner på golvet och utbrast: “Äntligen har du kommit, min frälsare!”. Han hade hört ett skämt om detta förr, och nu fick han äntligen använda det själv, vilket han hade drömt om sedan ungdomen.
Varje morgon brukar jag göra frukost åt mitt åttaåriga barnbarn, Ingrid. Men på helgerna sover jag ofta lite längre. Så en morgon, när jag sömnigt steg upp för att fixa frukost, stod där redan dukat: te, söt kvarg och två smörgåsar. Min omtänksamma Ingrid hade bestämt sig för att skämma bort mig på min lediga dag. Barn kan verkligen visa stor tacksamhet.
En sommar åkte vi hela familjen jag, min man, vår elvaårige son, min bror, hans fru och deras sjuåriga dotter till mormors gamla lantställe utanför Västervik. Under bilresan kom vi på att barnen skulle älska vattenpistoler. Vi hittade häftiga sådana i en butik, och snart förvandlades hela trädgården till ett vattenkrig där även vi vuxna skrattade och deltog.
När jag var sex år brukade mamma och pappa ta med mig ut på landet om kvällarna. Pappa hade byggt ett eget metspö med en liten träbit som flöte. På den stora ängen såg jag på när han viftade med spöet och lät det gnissla så det liknade ljudet av en mus. Efter en stund dök det alltid upp en stor uggla, som försökte fånga träbiten med näbben men lyckades aldrig riktigt. Jag minns hur pappa väckte min kärlek till naturen med dessa stunder. Sådana minnen är de mest värdefulla.
En dag insåg jag att jag och min man aldrig riktigt grälar. Jag påmindes om vänner som klagade på småbråk om disk och smutsiga kläder. Jag såg mig omkring i vår lägenhet: kläder här och där, papper blandat med disk på bordet. Ändå blev vi aldrig arga vi satte oss tillsammans i soffan, kramades och såg på film. Så kan det vara när två själars lycka räcker hela vägen.
En gång stod vi i kö, jag och min dotter. Hon bläddrade i tidningar och sa: “Pappa, titta, det är en tidning om älvor med Flora på omslaget”. Jag svarade: “Nej, älskling, det där är faktiskt Bloom, inte Flora.” Två flickor framför oss vände sig om, häpna över att en pappa kunde diskutera sådant med sitt barn.
Min man förlorade sin mamma tidigt, och min mamma blev som en extra mor för honom. En kväll satt vi tillsammans på restaurang: jag, min man, våra två söner och min mamma. Min man tackade henne hjärtligt för all värme och kärlek hon gett honom, som till en egen son.
Min åttaåriga dotter sprang en dag in från gården och berättade, med stora ögon: “Pappa, det var en jättestor, färgglad fjäril ute! Alla blev rädda för att gå nära, till och med killarna som försökte jaga bort den med pinnar vågade knappt.” Hon fortsatte ivrigt: “Men jag var inte rädd! Jag tog en pinne, men istället för att skrämma fjärilen, jagade jag bort killarna så att fjärilen kunde flyga sin väg!”
Det är just sådana stunder av glimtar av glädje, lekfullhet, kärlek och omtanke som binder en familj samman. Tillsammans lär vi oss att det största värdet i livet inte finns i saker, utan i hur vi tar hand om varandra och naturen omkring oss. Det är där vi finner den verkliga lyckan.
